Kaliber i samarbete med Barnaministeriet från UR, granskar barnets status i rättsapparaten och de svårigheter som finns med barnutredningar
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/372575?programid=1316
Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?
– Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar.
Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?
– Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten.
Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status?
– Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta.
Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden?
– Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden.
– Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis.
Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden.
– I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel. Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka
Jag behöver väl inte säga så mycket kan bara hålla med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar