Fler surrogat barn

Det är nog inte så lätt som en del vill ha det till.
http://www.etc.se/ledare/nu-borjar-surrogatbarnen-att-tala-ut

Ända sedan surrogatindustrin tog fart i mitten på sjuttiotalet och graviditet kom att köpas och säljas på marknaden, har barnens öde i stort sett ignorerats. Debatten har främst handlat om kvinnorna, och det finns knappt någon forskning på hur det gått för barnen. Detta är bara en av de underligheter som karakteriserar surrogatdebatten: trots att hela poängen är att skaffa barn, och det råder en hets utan like på att alla måste ha ett genetiskt eget barn, verkar få bry sig om att fråga vad de tycker om det hela. Kanske för att surrogatförespråkarnas främsta argument – frivillighet – inte går att tillämpa på barnen. De har aldrig valt att komma till genom en ekonomisk transaktion. Eller så anses det att varor inte kan tala.

Men de kan det. Nu har tiden kommit då många amerikanska surrogatbarn blivit vuxna och talar ut. De startar bloggar, driver kampanjer och bildar föreningar som Anonymous Us och Donor Children. Och de berättar en helt annan historia än den rosiga idyllbild som målats upp i medierna. Brian skriver på bloggen Son of a Surrogate: ”Det känns som om jag var köpt och såld. Ni kan kalla det alla fina ord ni vill... Ja, jag är arg. Ja. jag känner mig lurad. Ja, jag känner att varken min mamma eller mina adoptivföräldrar tänkte på mig och mina känslor när de ingick överenskommelsen. De är alla bra människor, men de stannade inte upp och tänkte.

Jessica Kern, som idag är trettio år, skriver på The Other Side of Surrogacy: ”Jag är en produkt av traditionellt surrogatmödraskap, och jag stödjer förbud mot alla former av surrogatmödraskap (...) Skulle jag ha valt detta för mig själv? Att den enda anledning till att jag existerar är en stor fet check? När jag var 17 fick jag veta att min biologiska mor fick 10 000 dollar för att föda och ge bort mig. Jag blev förstörd.” Kern har inte längre någon kontakt vare sig med den familj hon växt upp i eller med kvinnan som födde henne, på grund av sitt uttalade motstånd mot surrogatmödraskapet. Liknande historier är vanliga.
På sidan Anonymous Us berättar ett anonymt surrogatbarn: ”Mina föräldrar har övergivit mig för att jag uttryckte något annat än total kärlek och tacksamhet över det faktum att jag var önskad. Det är en stor sak för dem. De tar varje chans att berätta hur önskad jag var och att jag inte uppskattade detta tillräckligt. (...) Jag känner mig ensam. Jag har ingen.”

Känner alla surrogatbarn så här? Nej, naturligtvis inte. Men de är tillräckligt många för att alla som vill legalisera surrogatmödraskap – de flesta av våra politiska partier – borde stanna upp och tänka till. För idag finns flera hundra barn i Sverige som kommit till på det här sättet.

De berättar om ilska, sorg över att aldrig ha fått träffa kvinnan som födde dem, om att ständigt tvingas vara tacksamma för att de kommit till världen, och framför allt om att känna sig som varor. Lyssna på dem. Kom inte sedan och säg att ni inte visste

 

Jag minns hur de som var negativa mot både provrörsbefruktning och surrogat mödraskap nästan jagades med blåslampa men det verkar som de hade rätt.
Att vilja bli förälder och längta och inte kunna är fruktansvärt men som sagt vem tänker på barnen. Är barn en rättighet? Nej det borde inte vara så. Det är det inte för alla.
När skall barnen hamna i centrum i diskussionerna?