Barnkonventionen 25 år

Under rubriken fem minuter av grymhet
http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/

Psykologiforskaren Martin Seligman utförde under 1900-talet brutala experiment på grupper av hundar. Hundarna utsattes genom elektriska selar för elchocker, som djuren i den ena gruppen kunde undkomma genom att trycka på en knapp. Hundarna i den andra gruppen fick samma elchocker, men utan möjligheten att själva avbryta dem.

De första hundarna återhämtade sig snabbt efter experimentets avslutande. När de i nästa experiment placerades i en elektrifierad bur, lärde de sig utan problem att hoppa ut ur den, och därmed undkomma stötarna. Hundarna i den andra gruppen, de som tidigare utsatts för opåverkbara elchocker, försökte inte lämna buren. En kort stund sprang de runt och ylade av smärta. Sedan lade de sig ned och gnydde, helt stilla, medan stötarna kom.
 

Det fungerar likadant med barn.

Så här går det till:

Du lägger barnet i vagnen. Naturligtvis måste det vara mätt och torrt. Häng gärna en filt över vagnen, så att barnet förstår att det är dags att sova.

Sedan drar du vagnen. Du kan gå ut och ta en promenad, frisk luft gör barnet gott. Det går också bra att dra vagnen fram och tillbaka på stället. Du kan även pröva att dra vagnen fram och tillbaka över en tröskel, barnet somnar lättare om det skumpar lite.

Så här går det till:

Du lägger barnet i sängen. God natt, säger du, sedan går du ut ur rummet. Fem minuter väntar du innan du går tillbaka in till barnet. Ta inte upp det. Rör inte vid det. God natt, säger du, och så går du ut igen. Fem minuter. God natt, säger du igen, och så går du ut och stänger dörren.

I början kan det ta någon timme innan barnet somnar. Men efter bara några veckor går det på mindre än en minut.
 

Barnet skriker på hjälp och skriker på hjälp och skriker på hjälp, och till slut ger det upp

Andra försök liknande Seligmans hundexperiment har utförts på gäddor. Gäddorna placeras i ett akvarium tillsammans med abborrar och mörtar, men skild från dem med en glasskiva. Upprepade gånger försöker gäddan äta upp dessa mindre fiskar för att få mat. Varje gång slår den nosen hårt i glaset. När glasskivan så plockas bort och mörtar och abborrar görs tillgängliga för gäddan har den slutat försöka. De små fiskarna simmar intill den, den rör sig inte. Den svälter ihjäl.

Barnet skriker för att det utan en vuxen intill är fullkomligt hjälplöst. Det skriker för att ett barn som inte hålls i famnen är ett barn som närsomhelst kan vara dött.

Barnet ger upp, och metoden har därmed fungerat.

Inlärd hjälplöshet, skriver Seligman, uppstår när en objektiv okontrollerbarhet av individens omständigheter producerar en förväntan att även framtida händelser är okontrollerbara.

Individen har lärt sig att dess viljeyttringar är meningslösa, eftersom de inte ger någon förutsägbar effekt på omgivningen. Individen har lärt sig att sluta försöka, eftersom försöken inte gör någon skillnad. Gäddan har lärt sig att sluta försöka få mat. Hunden har lärt sig att sluta försöka undkomma smärta. I stället dör den av svält, i stället ligger den alldeles stilla och gnyr.

Barnet har lärt sig att sluta skrika. Det har lärt sig att sluta ropa på mamma, ropa på pappa, ropa på närhet, ropa efter ett slut på den ångest som rister i hela dess mörkröda, glödheta kropp. Vad händer med barnet?
 

 Metoden rekommenderas av Anna Wahlgren  i barnaboken. Hon tog t.o.m emot andras barn för att lära dem att sova. Jag läste den som så många andra och tog till mig mycket men just detta använde jag aldrig. Det behövdes inte men jag skulle aldrig kunnat låta barnen skrika sig till sömns. Jag ryser vid tanken.

Likadant är det med barn som frågar efter dem de älskar, saknar. De ger till sist upp. Tystnar och sedan kan man säga som i vårt fall de frågar inte efter.