Ulf Kristerson

En debatt artikel av intresse
http://www.socionomen.nu/text/socialtjansten

Det är inte särskilt gott om politiker som vill diskutera detaljer i socionomyrket. Socialförsäkringsminister Ulf Kristerson är ett spännande undantag. Moderaterna har under hans ledning skrivit en barnrapport som bland annat handlar om hur man vill omorganisera socialtjänstens arbete. I rapporten skriver moderaterna passionerat om det sociala arvet som om det vore de som från början uppfunnit begreppet. Ulf Kristerson:

– Vi kan se ett antal riskfaktorer: Att man ärver socialbidragsberoende, att man ärver missbruk. Att barn ärver föräldrars sjukfrånvaro. Det finns en påtaglig risk som vi numera sällan uppmärksammar i Sverige. I ett ganska jämlikt land ska man kunna bli nästan vad som helst – då får man inte bli inlåst i klass eller sort. Sverige är inte och får inte vara som Downtown Abbey. Jag brukar säga att det är en sak att ärva sina föräldrars sommarstuga, men det är inte okej att ärva sina föräldrars sociala problem.

Du vill göra socialsekreteraren till en expert som också bär ansvaret för beslutet? Hur kommer man att kunna bära ångesten bättre om man är ensam med hela ansvaret? 

– Ska yrket i alla avseenden bli en vetenskapligt förankrad riktig profession, med allt vad professionell självständighet och ansvarsutkrävande heter, eller ska detta förbli, i första hand, något som vi gör så att säga, grannar emellan som slår våra kloka huvuden ihop och gör det bästa vi kan? Att man har ångest är en genuint professionell fråga – fråga en läkare som har opererat ett barn på fredagseftermiddagen och hoppas att barnet överlever under helgen, det ingår i den professionella rollen: Att göra saker som är väldigt svåra och där det inte alls alltid kommer att gå bra.

– Vi vill gå i riktning mot en mer självständig och professionell socialtjänst som i första hand kan göra mer gott för de barn som inte växer upp med föräldrar som är kapabla att ta ansvar. Man måste nog tänka lite mer än att bara börja i den svenska kommunala geografiska indelningen och säga att per definition ska allt finnas överallt.

Har du något emot socialnämndspolitiker?

– Absolut inte. Jag har ju själv varit politiker både i Strängnäs och Stockholm – att bry sig om det lokala samhällets sociala utmaningar är en utomordentligt viktig uppgift. Men vi måste ställa oss frågan: Ska politiken verkligen vara inblandad i enskilda individbeslut? Finns det skäl att legitimera dem som fattar svåra beslut och tydliggöra kompetens, ansvar och befogenheter? Jag tycker ibland att den där legitimationsfrågan är överskattad. Ibland låter det som om vi bara legitimerar alla som en symbolhandling, så är det löst – och då tror jag att vi kastar bort en viktig fråga. Jag tror också att det är problematiskt att man tror att man ska både ha legitimerad personal som under eget professionellt ansvar fattar beslut och samtidigt ha politiker som fattar de formella besluten i samma individfall. 

Vad händer med barnets rättssäkerhet? Det finns kanske en poäng med att det är både socialsekreteraren, socialsekreterarens chef och nämndens ordförande som tittar på en utredning?

– Den enda förändring vi gör, som vi föreslår, gäller det politiska beslutet i det enskilda individfallet. De flesta placeringar som görs är ju i formell mening frivilliga placeringar – ett frivilligt beslut där ingen har tvingat någon till något. Jag är inte så säker på att den politiska kompetensen tillför just så mycket i det beslutsögonblicket, däremot är jag rädd att den luckrar upp frågan om vem som har ansvar att fatta beslut i det enskilda fallet. Fortfarande ska allting ske under lagar, precis som Hälso- och Sjukvårdslagen reglerar vad man får göra i sjukvården.

Borde inte barnet få ett eget ombud?

– Den där frågan har ju diskuterats några gånger, om barnet ska ha ett eget ombud, det finns norska erfarenheter från Barnevaernet men jag är inte övertygad om att det är den vägen man ska gå.

– Vi pratar gärna i Sverige om allmänna föräldrastödsprogram, föräldrautbildningar till var och en, men, ärligt talat tror jag att de allra flesta föräldrar är fullt kapabla att ta hand om sina småttingar själva. Men där det finns klara varningssignaler i familjer, där borde vi göra mer. Att ha riktade insatser i familjer där man ser att saker håller på att gå fel, det är en väg väl värd att pröva även i Sverige.

Med tanke på hur många barn som placeras år efter år och hur få barn som kommer ifråga för vårdnadsförflyttning menar Ulf Kristerson att föreställningen att det finns ett barnperspektiv som baseras på permanent trygghet för barnet och inte bara omprövning med sex månaders mellanrum, den balansen har inte blivit rätt i Sverige. Sverige har blivit mer inriktat på föräldrarnas rätt till sina barn och inte ställt frågan: Vad är barnets rätt till långsiktigt kapabla föräldrar?

Håller inte med om allt men vissa tankar är intressanta. Är ändå säker på att det inte hjälper med lagar om de inte måste följas. Sedan kan själva legitimationerna bli ett skydd i sig att man har ju leg alltså gör man rätt men så behöver det ju naturligt vis inte vara. Jag torr också att det är livsfarligt om handläggarna får ännu mera makt. Just när det går fel. Någon utifrån måste kunna lägga sig i.