Det är så lätt att glömma de som inte har en röst. De som inte syns eller hörs. Till exempel barnen till många av de 86.000 utförsäkrade och sjuka så här långt under alliansens styre i Sverige.
Eller de 3.700 barn som vräkts i Sverige sedan 2007 trots "nollvisionen" på papper som barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skapade då.
Inget barn ska någonsin behöva uppleva en vräkning från sitt hem. Ändå har 3.700 barn i Sverige upplevt det sedan 2007.
Sedan tänker jag på barnen till de 86.000 utförsäkrade och till de långtidssjukskrivna. Hur många kan de vara? Hur har de det när mamma eller pappa först blir sjuk och sedan pressas ytterligare med att utförsäkras? Hur påverkas barnen av den negativa stress som den utförsäkrade föräldern lever med?
Det är så lätt att glömma de osynliga barnen.
Vem räknar dem?
Vem frågar dem?
Hur påverkas man som barn av att se sin förälder kämpa, trots sjukdom, för att få ekonomin att gå ihop? Hur mår man som barn inuti när kylskåpet är tomt? Hur stor växer sig klumpen i magen innan man brister? Hur länge orkar man bära sin aggressivitet, sin förtvivlan inuti sig innan den tar sig andra uttryck? Hur stort vuxenansvar tar man på sina barnaaxlar?
Alla barn är allas våra barn.
Hon avslutar med hur hon vill att det skall vara. Kan bara hålla med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar