Bäst för flest

En ledarskribent på GP har återigen skrivit om barn och deras bästa. Kan erkänna att hon ligger med på min lista över de som får uppropen och som faktiskt läser vartenda ett.
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2469959-bast-for-flest-barn

Ofta hävdas det att Sverige är ett av världens bästa länder för barn att växa upp i. Så är det på många sätt. Barn har ett högt värde i vårt samhälle. Sverige var bland de första att ratificera FN:s Barnkonvention och först i världen med att kriminalisera barnaga. Vi har en Barnombudsman som följer upp att ungas rättigheter tas tillvara och en väl utbyggd föräldraförsäkring. Alla barn har rätt att gå i skolan. Det finns också tydliga regler och riktlinjer som slår fast att i all myndighetsutövning som berör barn skall barnperspektivet beaktas.

Trots allt detta goda finns det dock fortfarande problem som är svåra att komma till rätta med. Det visar inte minst de fall som tidigare delar av denna serie (19/8 och 21/8) tagit upp. Unga människor som är beroende av att samhället ser till att de får sina behov och rättigheter tillgodosedda hamnar allt för ofta i periferin.

En kartläggning som tidningen Dagens Nyheter gjorde i våras visar att Socialtjänsten över hela landet slarvar med anmälningar om barn som riskerar att fara illa. Bland annat fann tillsynsmyndigheten IVO brister i 53 av de 60 förhandsbedömningar socialtjänsten i Östra Göteborg hanterade i januari 2014.

I en intervju med DN i april sade Cecilia Lobos, inspektör på IVO: ”Socialtjänsterna bortser från barnperspektivet och barnens behov av skydd. Det är mycket allvarligt, men tyvärr inte ovanligt.”

I samma DN-artikel påpekar Madeleine Cocozza, psykoterapeut och forskare vid Linköpings universitet, att det inte är rättssäkert att vara barn i dag och att det i många fall inte ens hjälper om det finns en anmälan på att man blir illa behandlad.

Socialstyrelsen nyligen Barnskyddsutredningens betänkande som visade att anställda inom hälso- sjuk- och tandvården inte anmäler misstankar om att barn far illa i den uträckning de skall. Samma tendens finns i skolan. Rädslan för att blanda sig i familjers privata angelägenheter gör att vårdpersonal drar sig för att kontakta myndigheterna.

Kan bara hålla med. Tänk om barnperspektivet kunde bli mer än ett fint ord på pappret.