Ett stort hjärta

Hittade en text på faceboook som jag kopierar och lägger in här eftersom jag tycker att den var så bra.

Det "stora hjärtat" för de barn som placeras borde också finnas hos socialtjänster, socialnämnder och olika rättsinstanser!

"Det viktigast av allt är att ni har... ett stort hjärta" det här är en replik som socialtjänsten använder då och då när de vill rekrytera familjer till att bli familjehem, men det är dags för "de som bestämmer" att reflektera över hur stort deras egna hjärtan är....

Hur kan rätten att vara förälder vara starkare än rätten för ett barn att få växa upp i en trygg hemmiljö, med möjlighet till anknytning som kan förändra barnets självbild och därmed hans/hennes framtid?

Är det för att barnet inte valt att födas som barnets bästa inte riktigt räknas, men har alla föräldrar verkligen valt att bli förälder? Och hur många chanser ska vissa vuxna få?

Vad är det som gör att hela den här familjehemsvården är mer och mer likt ett lotteri?

Jag har mött biologiska föräldrar som faktiskt har förmågan att vara föräldrar, men som fråntas sina barn på väldigt oklara grunder.

Jag har mött familjehemsföräldrar som förlorat placerade barn som haft en väldigt stark anknytning till familjehemmet, de här barnen som ska tillbaka till biologiska föräldrar för att ge den vuxne en chans att vara förälder....

Socialtjänsten och socialnämnder har makt att förändra förutsättningarna för familjer och ofta är de inblandade familjerna helt utlämnade till hur en eller vissa personer bedömer barnets situation.

MEN arbetar de verkligen för barnets bästa och har de det stora hjärtat för de barn som placeras?

HUR kan det få vara så olika i Sverige år 2014?