Brev v 46

Och sedan veckans brev.

För över en månad sedan startade jag uppropet med ett brev i veckan för att visa att det är så många ärenden att ni inte längre kan påstå att det är enskilda. Jag hävdar att det är systemfel och alltså måste ändras i lagen. Lagen som kan tolkas på ens sättet på ena förvaltningen och tvärt emot i en annan förvaltning. Bristen på ansvar vilket medför att trots att man gör fel kan ingen åtals. Granskningsmyndigheterna kan inte göra annat än kritisera dokumentation och formalia fel. Inte heller de får gå in i enskilda ärenden eller kräva rättelse i själva ärendet. Lagarna är verkningslösa när det inte blir konsekvenser om man bryter dem. Bristen på familjehem beror på att ingen frågar varför vi håller på, vad som gör att vi lyckas, ingen vill kvalitetssäkra vårt jobb och vi är rättslösa. Ändå lyckas vi i 90% av ärendena. Man ljuger om oss t.o.m i rätt vi kan /får inte försvara oss eftersom vi inte är part och plötsligt blir lögnerna sanning då domen vinner laga kraft och vem som helst kan begära ut och läsa om oss, saker som inte stämmer.

Ärendet jag vill lyfta denna veckan är en pojke som har en missbrukande mamma. Han bodde först med henne på institution. Pappan vet ingen vart han finns eller ens vem det är och mamman har ändå fått behålla vårdnaden.

Pojken placerades senare i ett familjehem men omplacerades ett par gånger i ett glömdes han bort och missköttes grovt. Han har grav ADHD, Autism, självskadebeteende och har djupa depressioner av och till.

Då han var fem år kommer han till ett nytt familjehem. Familjehemsmamman har en egen son som har ADHD och har väl mer eller mindre specialiserat sig på diagnos barn. Hon är väldigt bra med dem och familjehemmet är efterfrågat i många kommuner och har lyckats i ett antal svåra ärenden ”lyckats” med barnen så de nu lever ”normala” liv.

De jobbade hårt med pojken och efter fyra år klarar han att gå i vanlig skola. Visserligen med stöd men ändå. Det är då dags för en vårdnadsöverflytt. De får en assistent som inte är utbildad som inte förstå hans problem och det medför att de får åka var och varannan dag för att hämta honom. Det slutar med att de själva får ta över. Hen (assistenten) ger dessutom igen genom att anmäla dem. Det startas en utredning. Nu påstår man plötsligt att familjen inte kan tillgodose hans behov efter fyra år. Vilka behov det är vill man inte svara på. Man hävdar att hemmet är rörigt. De senaste tre åren har de fått vänta med en renovering eftersom han inte klarade förändringar. De första två åren klarade han inte av ett gardin byte eller andra ändringar i hemmet utan rasade ihop och satt i ett hörn och skakade. Familjen har jobbat åt en organisation och nu tar kommunen över. Förvaltningen sänker nu arvodet med hälften rätt av. Pojken har mediciner som inte täcks av högkostnads skydd klarar inte av att hålla tätt utan har blöjor och en av föräldrarna är med i skolan eftersom han inte klarar av nya personer och assisten har slutat. Det medför att en måste vara hemma heltid och kan alltså inte dra in en lön på annat sätt. Då de protesterar skall pojken plötsligt omplaceras. Man drar nu upp att utredningen kom fram till att hemmet var rörigt men det är inte en anledning för att flytta ett barn som bott fyra år i samma familjehem och som alla vittnar om att han mår bra där och utvecklas som han skall. Sedan måste man ju se till varför det var rörigt. BUP är inkopplad och de talar om att han kommer att dö om han omplaceras. De gör en anmälan till gransknings myndighet.

Familjen får veta att mamman motsätter sig omplaceringen så nu försöker man ta ifrån henne vårdnaden för att kunna verkställa beslutet. Jag hjälpte familjen att söka efter henne och vi hittar henne till sist död i sin lägenhet. Hon hade förmodligen legat ett tag. Förvaltningen börjar nu tala om att flytta honom till mammans hemland eftersom det kanske finns släkt där dock ingen de har kontakt med. Familjen kontaktar på min inrådan övervakarmyndigheten och begär en förmyndare åt pojken. De bjuder sedan hem hen och som tur är förstår hen allvaret, är mänsklig och ser till att ärendet istället flyttas över till den kommun där familjehemmet bor och han får nu vara kvar. Honom ”räddade ” vi men om familjehemmet inte varit berett att kämpa för honom. Om jag inte kunnat ge stöd vad hade hänt då? Förmodligen hade pojken varit omplacerad och vi hade haft ytterligare ett vrak i samhällets vård som samhället misshandlat. Är det så ni har tänkt att det skall fungera i praktiken? Anmälan ledde bara till kritik men inget annat. Barn perspektivet är bara ett fint ord på pappret. Handläggare som gör fel åtalas inte för de har inte ens ansvar för de beslut de tar trots att de förstör andra människors liv.
Men är det så här det är tänkt att vara? Är det konstigt att det är svårt att få tag i familjehem? Ingen har så dåliga villkor som vi. Vi kan förlora uppdrag över dagen. Barn vi älskar och vi far illa både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Vi har inga förmåner inte ens ett jobb utan ett uppdrag. Vi är inte part och har inget att säga till om. Vi får i de flesta fall sällan ett tack, annan uppmuntran oftast inte ens ett julkort. Sedan kan en förvaltning som gjort fel på ren elakhet se till att man får svårt att få andra uppdrag. Påstå inte att det inte händer för att det är en myndighet för det är mänskor som jobbar där och mänskor gör fel, trots att vi inte gjort fel. Vi behandlas inte med respekt, vi tillfrågas inte vi körs över gång på gång. Det är vi som tröstar efter misslyckade umgängen, svikna löften, efter beslut som inte gick som barnen hoppades, det är vi som är med på möten, peppar i skolan sitter med läxor och kör till olika saker de skall medverka på BUP, soc besök, umgängen och det vardagliga. Det är vi som tar hand om dem då de är sjuka och ändå har vi inget att säga till om. Vi är ju inte part. ”Bråkar” vi, har en annan åsikt hotas vi med att barnen skall tas ifrån oss, att de skall omplacera dem. Vem drabbas jo barnen, redan utsatta barn.

Det fins ingen instans att vända sig till som familjehem, ingen som driver våra frågor och ingen som har makt att gå in i enskilda ärenden. Trots grava fel, grov kritik kan man inte ändra beslut eller dra tillbaka en omplacering. Varför har handläggare inte ansvar för de beslut de tar? Varför stiftar man lagar som inte behöver följas? Är det så här ni har tänkt att det skall vara? Som det skall fungera? Även om pojken hade omplacerats hade granskningsmyndigheterna kunnat göra något. De kan bara kritisera dokumentation och formalia och även om pojken hade flyttats hade de inte kunnat kräva att han skulle tillbaka. Varför kräver man inte rättelse i själva ärendet också? Det är ju därför man anmäler. Man bryr sig inte om ifall en kommun lovar att aldrig göra om det utan man vill ju ha rättelse, upprättelse i det egna ärendet.

Trots att lagen säger att boende kommunen ansvarar för de som bor där. Trots att det står att de skall göra en egen utredning. Om de kommer fram till att det är placeringskommunen som orsakar att barnet far illa borde ett LVU kunna göras även mot en kommun. Det borde inte spela någon roll vem som orsakar att barnen far illa. Men en anmälan skickas bara vidare till placerings kommunen.
Vi har försökt i flera kommuner där placeringskommunen är de som orsakar att barnen far illa men ingen har hitintills vågat göra vad lagen säger. Ingen har vågat tolka den så utan slår ifrån sig och skickar tillbaka på dem som orsakar eländet.

För varje berättelse har jag begärt ett svar. Och det vill jag ha nu också. Jag vill inte ha ett officiellt svar från utskottet utan jag vill ha svar ifrån dig som enskild politiker. Jag vill veta vad du kommer att göra åt detta för att påverka, förändra.

MVH Eva fostermamman i Markärendet

Jag fick direkt två läskvitton. Två stycken där det stod : togs bort utan att läsas.

Jag blev lite chokad över ointresset. Jag trodde att de åtminstonde skulle klicka på läst och låtsas som de läst men att slänga utan att ens öppna det är förbluffande. Det handar ändå om brev ifrån någon som röstat och placerat dem på den possition de sitter.