Lek inte med honom

Varför gör vi det så svårt? Hittade ett inlägg av en mamma till en pojke med diagnos och hennes upplevelse då en kompis talar om att hans föräldrar sagt att han inte får leka med hennes pojke eftersom han är så stökig.
http://ud75.wordpress.com/2013/09/29/lek-inte-med-honom-han-ar-ju-sa-sprallig/
Hon skriver:

Om sonen haft en funktionsnedsättning som var synlig hade dessa föräldrar med största säkerhet inte fällt samma typ av kommentar. ”Vi vill inte att du ska leka med honom eftersom han sitter i rullstol.” eller ”Lek inte med honom han är ju blind.” Detta framstår ju som smått absurt. Men nu har sonen en funktionsnedsättning som inte syns. Det står inte skrivet i pannan på honom: ADHD, bristande exekutiv funktion och impulskontroll i kombination med hyperaktivitet. Då hamnar läget i ett annat ljus. Han kanske bara är ouppfostrad? Tänk om han skadar vårt barn eller lär honom hyss?

Till saken hör att dessa föräldrar var informerade om sonens diagnos. På ett föräldramöte tog jag tillfället i akt och informerade samtliga om anledningen till att det finns en bonusvuxen i klassen och om varför sonen inte alltid sitter i klassrummet på lektionerna utan har en egen plats i ett litet rum. Jag hade även bjudit in till att kontakta mig om de hade några frågor. De värderingar som luftas här är sannerligen inte allas lika värde eller att olikheter kan bidra till ett rikare liv, snarare dess raka motsatser.

Men min stora fråga är så klart: Vad händer inne i sonens själ när han får höra att andra barn inte får leka med honom, endast på grund av att han är den han är? Hans värde är lika stort som någon annans och jag märker att hans självkänsla kan vara skör som porslin. Redan nu kan han visa en tendens att stöta bort människor redan innan de kommer honom nära. Bättre att förekomma än att förekommas. Han kan säga att en pojke är dum redan innan han har lärt känna honom, då slipper han ju bli sårad själv, även om det innebär att han själv blir utanför Spiralen blir nedåtgående ganska snabbt.
 

Vad lätt det är att glömma att det är barn vi har att göra med.
Vad lätt det är att dömma utifrån det man tycker sig se, att göra det bekvämt för sig och välja bort det som är lite jobbigt även om det handlar om ett barn.
Vad lätt det är att glömma vad det gör med den andre.
Vad enkelt det blir då man jämför som hon om han suttit i rullstol eller varit blind. Varför gör vi det svårare än vi behöver? Och varför gör vi skillnad på ett barn och ett annat.