Brist på kunskap om anknytning

Fler och fler reagerar. En av mina favoritbloggare som skriver så bra, men så har hon också en magisterexamen i barn och ungdomsavetenskap, skriver ett inlägg. http://evalenaedholm.se/blogg/2013/10/jag-har-hittat-det-jag-kan-hjalpa-till-med-jag-kan-lara-de-vuxna-som-finns-runt-barn-som-omhandertas-om-anknytning-de-behover-lara-sig-mer/

Jag har hittat det jag kan hjälpa till med: Jag kan lära de vuxna som finns runt barn som omhändertas om anknytning, de behöver lära sig mer!

Av Evalena Edholm Den 12 oktober, 2013 · Kommentera

Jag har fått flera berättelser från familjehemsföräldrar, det handlar om barn som varit placerade i åratal och rycks bort från sin familj utan att få träffa sin mamma och pappa igen.

Det behöver inte handla om biologi, det är inte det kroppsliga ursprunget som gör att du blir förälder, utan det handlar om att barnet knutit an till dig.

Psykologiska föräldrar kan ha exakt lika stark anknytning till ett barn som den biologiska mamman och pappan.

Det är en självklarhet vid adoption men vad är det som gör att den förståelsen inte finns vid en familjehemsplacering?

Det verkar ofta som om socialtjänsten gör familjehemsbarnet till ett objekt – som kan flyttas som om han/hon vore en möbel. Det är som om familjehemmet ses som ett dockskåp, där samhället bestämmer lekens regler och flyttar personerna hit och dit.

De verkar glömma att det handlar om människor med känslor och tankar, precis som de själva och alla andra personer här i världen.

Jag undrar jag om de som utsätter dessa familjer för det här kan tänka sig in deras situation? Undrar om de kan sätta sig in i hur det skulle kännas att förlora sitt barn, barnen förlorar ett syskon och får inte ha mera kontakt?

Förstår de inte att det placerade barnet påverkas av separationer?

Socialtjänsten och ”de som bestämmer” behöver lära sig mer om anknytning och i morse bestämde jag mig för att det ska bli mitt ”mission”: Jag vill lära alla vuxna som är runt de barn som omhändertas och placeras om anknytning, det behövs för att vi ska få en bättre familjehemsvård.

De behöver lära sig om gungbrädeanknytning.
 

För att belysa vad hon menar kan man väl ta exempel i expressen idag . Fallet Maddie. http://www.expressen.se/nyheter/man-gripen-i-samband-med-maddie-fallet/ Flickan som försvann 2007. Det är sju år sedan men föräldrarna har inte gett upp. Det är helt otroligt att de lyckats hålla uppe medias intresse så länge.
Hennes föräldrar anklagades först för att själva ha mördat henne och sett till att hon försvann men det har mer och mer visat sig att så var det inte.
De har inte gett upp hoppet om att få hem henne, hitta henne elller åtminstonde få veta vad som hände henne. Och dit har de faktiskt kommit nu. http://www.expressen.se/nyheter/lindstrom-vet-sakert-vad-som-hant-maddie/ Efter sju år har de inte gett upp. Det är det som är anknytning. 
Att försöka tvinga någon som förlorat sitt barn att säga till dem att man är glad att det inte bor kvar, att man är glad att det bor där det bor är obegripligt. Att ens tro att det skulle fungera är ologiskt och emot all fakta och forskning som finns. Det enda man gör är att skada barnet. Barnet som då tror att man övergivit dem att de inte är värda att kämpa för. Men det är kanske det man vill uppnå för barnet tystnar ju. Vänder allt in emot sig självt. Anklagar sig och tror att det är deras fel. Att den de älskar inte vill ha dem längre.
Det är en sak om ett barn måste tas för att omsorgssvikten är så stor. Om barnent far illa, är misshandlat, utsatt för sexuella övergrepp eller om det är fara för barnets liv då måste man ta dem. Men i alla andra fall far barnet illa om inte deras anknytningspersoner får finnas kvar.
Det gälla alla barn även de två som bodde hos oss.
De som inte förstår det borde inte hålla på med barn. De borde utbilda sig så de förstå vad de utsätter barnen för. Hur mycket de skadar dem.