Övergivna barn

Det är inte bara utomlands som man överger barn.
http://www.expressen.se/kvp/tvaaring-overgavs-vind-for-vag-i-skane/
Två åringen satt där i sin vagn och ingen kom. Tillsist fick personalen ta hand om barnet.
Vem kan bara överge sin unge på det viset? Denne någon måste vara sjuk är väl det första man tänker. Men det behöver inte vara så. En del har bara inte förmågan.

Sedan är det ätt att glömma alla barn som överges men på andra sätt. Barn i skilsmässor där föräldrarna inte kan hålla sams och utgå ifrån barnets bästa.
Just nu är det de månader där allra flest går isär.

När Ola Ringdahl  skilde sig hade han behövt läsa något som vände sig direkt till män. Nu har han själv skrivit en bok om hur svårt det kan vara att försöka vara en bra pappa och samtidigt hantera både sina egna och sina barns ganska osorterade och starka känslor.

Antalet skilsmässor har inte ökat sedan 1980-talet. Men annat har förändrats - framför allt för pappor. De har en mycket viktigare roll i dag.

1984 bodde bara en procent av barnen växelvis hos mamma och pappa. I dag bor 32 procent av barnen lika mycket hos bägge föräldrarna efter separationen

Men det finns en baksida: Antalet vårdnadstvister har fördubblats i Sverige sedan 2006

Forskningen visar att kvinnor oftast är de som tar initiativ till skilsmässan, i 6-7 fall av 10 är det så, och män är de som mår sämst efter skilsmässan. Skilda kvinnor mår inte sämre än gifta, men för män råder det motsatta förhållandet: Skilda män mår sämre än gifta. 

- Det blir dubbelt värre för barnen, föräldrarna har separerat och ändå fortsätter konflikterna. Vi vet att om föräldrarna kan samarbeta så fungerar det oavsett lösning. Men när konflikterna fortsätter blir konsekvensen väldigt negativ för barnen,

Han vill tillägga att även om det är oroväckande att antalet vårdnadstvister ökar så handlar det inte om en majoritet. Det visar statistiken: 50 000 barns föräldrar separerar varje år, och endast 5 000 fall blir rättssak.

- Många konflikter löses i god anda, säger Mats Sjösten. från Varbergs tingsrätt, som arbetat i 20 år med familjerätt.

Att allt fler pappor har sina barn boende hos sig halva tiden beror på att de upptäckt det som kvinnor vetat länge: Att belöningen i att ta hand om sina barn är enorm. Dessutom inser de att barnen behöver båda föräldrarna lika mycket.

- Människor säger på sin dödsbädd att om det är något de ångrar så är det att de inte haft tillräckligt bra relation till dem de älskar, ofta sina barn. Män i dag har förstått att det är fantastiskt att ha en nära relation till sina barn, och vill inte bara automatiskt lämna över dem till mamman och bli en varannan-helg-pappa, säger Ola Ringdahl. 

Han sammanfattar: Det är OK att separera men inte att lämna barnen.

Men även föräldrar aom bryr sig om sina barn lämnar dem. Frivilligt eller ofrivillligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/alexschulman/article17429615.ab
Alex Schulman skriver i en kränika

Vi skadar våra barn – men det är inte vårt fel

Jag är inte ensam om att tycka det här. De flesta av oss föräldrar vet med oss att vi gör våra barn illa. Jag har sett det själv, förtvivlade föräldrar som lämnar gråtande bebisar på dagisgolv, jag har sett de här föräldrarna sen, hur de sätter sig i sina bilar och gråter med huvud mot ratten. Det är fel, det känns ju i hela kroppen. Vi föräldrar utgör ett kollektivt, massivt dåligt samvete. Ändå gör vi det, för att vi måste. Vi måste tillbaka till våra jobb, tjäna våra pengar, försörja våra familjer. Samhället är konstruerat på det här sättet.

Vi skadar våra  barn, men det är inte vårt fel. Vi är tvingade att göra det.
 

Visst har jag också sett det. Som tur är har jag själv haft förmånen att slippa lämna barnen innan de var ca tre år.  Jag har pluggat men hade mycket hemstudier och den tid jag var borta kunde antingen maken ta dem eller så hade jag barnvakt här hemma.