Bara ett barn

Visst har vi stött på de där som känns så stora, tuffa på stan. de där tuffa som svarar igen med "ciggen" hängande i mungipan. De där som på alla sätta visar att de böjer sig inte, ingen skall minnsann sätta sig på dem. I allfalla inte då de är i ett gäng.
Hittade en krönika av en polis.
Om hur hon kör honom till en institution och hur han drar kniv.
Var han farlig? Nej Det visar det sig att han ville ju bara ha sin telefon och ringa mamma och då han inte fick det tog han till det som skrämde mest.
http://www.expressen.se/gt/kronikorer/anna-lena-mann/mann-rosten-skar-sig-mellan-tararna/

Vi kommer fram till behandlingshemmet, överlämnar honom till personalen, talar om att han är hungrig och önskar honom lycka till. Jag och min kollega är båda tagna av pojkens berättelse och sitter tysta bredvid varandra när vi åker däri-från.

Efter en halvtimma får vi ett larm på radion. En ung kille hade hotat behandlingspersonal med kniv så att de fått fly ut i trädgården. Min kollega och jag tittar tyst på varandra i en sekund, slår sedan på blåljusen och vänder så däcken tjuter.

När vi kommer fram möts vi av skärrad personal. Vi går försiktigt fram. På gräsmattan framför huset sitter samme lille kille som vi just lämnat. Pojken skriker att han inte har någon kniv längre, och vi ser att han gråter.

Vi går fram och tar tag i honom. Han gråter nu så de små axlarna skakar.

Han är otröstlig. Rösten skär sig mellan tårarna när han skriker att han inte ville skada någon, han ville bara få tillbaka sin telefon.

Han ville bara ringa hem. Han längtar efter sin mamma. Han är bara ett barn.

Han är fjorton år.
 

Så lätt det är att glömma och dra slutsatser som inte stämmer.  Så lätt att bedöma den tuffa ytan men
inuti är det oftast ett barn, ett mycket litet barn som längtar efter bekräftelse, kärlek och trygghet.