Det första problemet är att det skapar en onyanserad bild av vården och omsorgen om placerade barn. Detta är ett komplext och mångfacetterat verksamhetsområde, vilket i högre grad borde återspeglas i debatten.
Ett mer ansvarstagande angreppssätt vore att diskutera rapportens resultat utifrån insikten om att det är flera olika faktorer som påverkar resultaten. Det finns inga enkla samband. Det handlar om faktorer hos det enskilda barnet, i familjen eller i omvärlden. Att placerade barn har sämre förutsättningar än barn i allmänhet är ingen nyhet. Behoven som ska kompenseras i samhällsvården är ofta omfattande och det krävs insatser från olika håll – inte enbart från socialtjänsten utan även från exempelvis förskola/skola, elevhälsa, barnhälsovård samt barn- och ungdomspsykiatri.
Det andra problemet är att det skapar ett etiskt dilemma i relation till enskilda barn. Det går inte illa för alla barn som har varit långsiktigt placerade. Forskning har exempelvis visat att majoriteten (69 procent) av familjehemsplacerade flickor inte finns registrerade för något allvarligt problem när de blivit vuxna. För pojkar är motsvarande siffra 55 procent. De allra flesta säger sig dessutom vara nöjda i sin vårdmiljö. Mest nöjda är barn placerade i familjehem (90 procent) medan motsvarande andel för barn i institutionsvård är två tredjedelar*.
Det är olyckligt och orättvist att dessa barn ständigt ska behöva ta del av en så ensidig och dyster bild, och utan en balanserad bild riskerar alla placerade barn att dras över samma kam. Somliga har vittnat om att de ogärna berättar att de har varit placerade, eftersom de då riskerar att dömas på förhand som misslyckade individer. Det kan bli en självuppfyllande profetia.
Det tredje problemet är att det förvärrar situationen för de familjehemsföräldrar och socialsekreterare som arbetar med placerade barn inom socialtjänsten. Det är i dag en realitet att man inom detta verksamhetsområde har svårt att rekrytera familjehem och behålla kompetent personal, och det är inte förvånande att så många avstår från att ta ett uppdrag som ständigt kritiseras så ensidigt.
Ytterligare en potentiell risk med en ensidigt negativ bild är att föräldrar som under perioder inte klarar av att ge sitt barn det skydd och stöd det behöver inte vågar vända sig till socialtjänsten för att be om hjälp i tid.
Äntligen lite "credit" för vad vi gör som familjehem. Vi lyckas faktiskt för det mesta. Istället borde vi satsa på att få bort de som inte gör det samt stöd för att barn skall slippa ryckas upp och flytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar