Ja var är alla föräldrar

Hittade en bra inlägg. http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/vart-tog-ni-vagen#.UZpKOekYNqw.twitter
En polis som skrivit och undrar vart alla engagerade föräldrar har tagit vägen.

Ni som kom till skolan och kollade läget. Jag minns pappan som kom in i vår klass när ett gäng killar varit elaka mot hans dotter. Pappan var fullständigt vansinnig. Skällde ut allt och alla. Ingen sa halv sju. Hela klassen satt och stirrade ner i bänken. Den där flickan fick vara ifred sen.

De föräldrar som gick in på fritids och hängde där en halvtimme innan det var dags att åka hem. Tog en kaffe med fritidsledarna. Slängde käft med lite ungar. Jontes farsa liksom. Han kom alltid, vi visste det. Jontes farsa var hård men rättvis. Därför gick han hem hos alla.

De där morsorna  som kom ut på gården och skrek att nu fick vi sluta lira boll. Mörkret hade fallit och det var dags för kvällsmat och sedan ner i bingen. De sa även till andras ungar.

– Gå hem med dig.

Vi höll truten  och gjorde som de vuxna sa. Morsan gick in och ringde polarnas föräldrar. Sa att hon skickat hem dem. Telefonkedjorna var givna. Vissa päron dök upp mer frekvent än andra. Visst suckades det.

– Fan nu kommer Henkes farsa.

Ibland för att skälla , eller bara för att visa hur man sköt en sträckt vrist. Han avbröt vårt spel. Men vi höll käft. Tittade otåligt på medan Henkes farsa sköt boll efter boll i målet. Sträckt vrist. Bredsida. Henke avled varje gång.

Föräldrarna var givna  under min uppväxt. De fanns där. Kollade läget. Sa ifrån. Ville vara med. Dök upp eller hämtades.

 – Jag säger till farsan om ni inte slutar.

En kille som var syrian brukade säga sådär. Vi retade killen, och hans farsa blev galen. Vi visste vad som gällde. Så fort killen gick för att hämta sin farsa så la vi benen på ryggen. Man ville på nåt sätt visa sig duktig inför vuxenvärlden. Man ville inte att polarnas föräldrar skulle tycka att man var ett dåligt umgänge. Vara ögontjänare och vara överdrivet trevlig. Inte tjafsa emot. Det var melodin.
Jag minns killen i fotbollslaget. Vi satt i omklädningsrummet. Killen satt på en bänk och sparkade på en dörr som inte gick att stänga ordentligt. Upprepade gånger sparkade han till den. En annan killes farsa kom in. Han sa till killen som satt och sparkade på dörren.
– Sluta sparka på dörren!
– Det gör väl inget, svarade killen nonchalant.
Gubben blev galen och skrek
– GÖR DET INGET!!!!????
Han tog killen i kragen och tryckte upp honom mot väggen. Gav honom en utskällning så att hans hår än idag står bakåt. Vi andra satt som förstenade.

Idag, 2013, hade väl den där farsan blivit anmäld. En ung kille har väl rätt att få sparka på en dörr utan att bli upptryckt mot väggen? Jag menar att den där farsan är sällsynt idag. Jag menar att de där morsorna som gick ner på gården och kallade in sina ungar inte heller finns i överflöd. Jag menar att vuxenvärlden inte alls på samma sätt rör sig i ungdomarnas värld.

Så sant det är. Vi behöver fler engagerade vuxna. Vuxna som vågar lägga sig i, vågar ifrågasätta, vuxna som vågar säga ifrån. Nu är det bara, i de allra flesta fall, på dagis och de lägsta klasserna som det händer. Uppåt högstadiet är det ingen som dyker spontant utan att bli efterfrågade.
Man stöter idag på alltför många ungdomar men även barn som inte har någon som helst respekt för vuxna. Som ifrågasätter allt man säger som är uppkäftiga. Något jag stöter på som lärare. Det kanske har med min proffession att göra men  jag säger till om jag ser något, men jag efterlyser fler som gör det.