Lyckas eller inte lyckas

Det har varit en del skriverier om barn som felaktigt placeras i särskolan. Man menar att de fråntas chanser senare i livet.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/felplacerade-elever-maste-fa-stod_8037574.svd
men då måste de också få det stöd de behöver utan att vara inskrivna där. Så är det sällan idag.

Jag har sett otaliga barn misslyckas varenda dag eftersom de inte når upp till målen i den vanliga skolan. Det är väl bättre att sänka kraven för de barnen än att ställa dem inför misslyckanden varje dag. Men då måste eleven mer eller mindre ha en diagnos. Har en väninna med en son som har problem. Hon var inne på att placera honom i särskolan för hans skull. För att hon ser att han aldrig kommer att klara alla målen men i särskolan skulle han kunna satsa på kärnämnena bara och då ha en chans. Han avskydde skolan. Det slutade med att de testade en privat skola och där har de utgått ifrån honom. De strök alla ämnen han inte "behövde" och läser bara de ämnen han måste och struntar i resten. Istället för att tjata om högre betyg är man nöjd om han får ett G. (vet att det inte heter det) Plötsligt har skolan blivit rolig igen och han längtar dit. Plötsligt får han känna hur det är att lyckas.

Alltför ofta blir formen viktigare än personerna som skall stöpas i den. Men det är väl viktigare att lyckas än att göra det på "rätt sätt" om det medför att man misslyckas, varje dag.
Att gå i vanlig skola för att inte fråntas chanser man ändå inte kommer att ha eftersom man inte kommer att uppnå de mål som krävs blir bara dumt. Det leder bara till en ständig känsla av misslyckande.
Att aldrig känna att man kan, aldrig lyckas riktigt. Alltid ligga på gränsen. Det gör att man lätt ger upp det är ju ingen idé iallfall.
Att sänka kraven för de barnen ge dem känslan av att lyckas i en del även om det inte blir allt ger bättre självförtroende och de kan läsa ikapp sådant de missat senare om det behövs.

Det är min åsikt