Går som på nålar

Idag är det svårt att vänta. Ärendet runt advokaten skall upp idag. Fick veta att de hade så många ärenden att en del fick bordläggas men med strösta sannolikhet skulle ärendet ändå upp. Vet i morgon om det var uppe eller inte. Sedan får man vänta et tag till. De har två veckor att lägga till dra ifrån och skriva ihop men inom 4 veckor har jag beslutat.

Jag har nog aldrig önskat så hett att någon skulle åka dit som nu. Men det skulle bli någon form av upprättelse att få papper på att han gjorde fel. Att han inte försvarade rätt. Chansen är väl tyvärr inte så stor då egna granskar egna men hoppet är det sista som överger mäniskan.

I dagen tar de upp BOs rapport runt barn i arresten.
http://www.dagen.se/opinion/ledare/ungdomar-far-illa-i-arrest-och-hakte/

Ett antal ungdomar beskriver de skräckupplevelser som vistelsen i polisens arrest inneburit, i isolering utan möjlighet att skilja mellan natt och dag och utan kontakter med anhöriga. ”Man behandlades inte som en människa överhuvudtaget”, säger en. ”Skriker du i en halvtimme så bryr de sig inte för alla skriker där”, konstaterar en annan.

De flesta släpps efter några dagar i arresten. Några vittnar om att det sker utan att de anhöriga eller socialtjänsten informerats och att de tvingas ta sig hem utan pengar eller till och med ytterkläder och skor.

En betydligt mindre, men växande, grupp hamnar i stället i häktet fram till rättegång. Där beskrivs förhållandena som generellt sett bättre men långt ifrån acceptabla. Många nekas kontakt med anhöriga utan att informeras om att sådana restriktioner kan överklagas. Andra tvingas avbryta skolgången helt under tiden i häktet. Isoleringen riskerar att leda till ångest och depression som påverkar möjligheterna att resonera rationellt och att presentera sitt försvar när det så småningom blir dags för rättegång.

Att en dålig behandling av unga i arrester och häkten skulle avskräcka dem från att fortsätta på brottets bana är ett minst sagt tveksamt resonemang. Om ett brottsligt beteende ska kunna brytas måste det i stället för isolering och kränkande behandling handla om kvalificerade utredningar och systematiska hjälpinsatser. Annars är risken påtaglig att effekten blir precis den motsatta

Håller med risken är annars stor att de fortsätter de är ju ändå på något sätt dömda. Har hört många som döms på förhand på grund av bakgrund, hudfärg eller annat. Många av de här banren blir inte trodda ändå. Till sist är det många som resonerar som jag kan lika gärna göra det eftesom jag ändå får skit för det....
Ännu värre blir det då man läser
http://ekuriren.se/nyheter/sverige/1.1726901-brottsutsatta-barn-undersoks-sallan?fb_comment_id=fbc_514376175275783_5392791_514414908605243#f2b3769909f854e
Barn som misstänks ha utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel läkarundersöks sällan trots polisanmälan.

2011 gjordes 14 000 polisanmälningar om sexuella övergrepp, våldtäkt eller misshandel mot barn under 15 år men bara 430 rättsmedicinska undersökningar.
- Just fysiska spår kan ha en oerhört stor betydelse för om man kan driva förundersökningen vidare, säger Anna Kaldal, docent i processrätt vid Stockholms universitet, till Ekot.
 Man kan unhdra varför. Är de inte lika mycket värda? Inte lika trovärdiga. Inte lika berättigade till upprättelse? Att bli hörda trodda och få hjälp i vad de utsatts för?

Ja man undrar när de ledande politikerna skall börja ta det här på allvar och sluta stoppa huvudet i sanden med hänvisning till att de inte går in i enskillda ärenden.