Moderaternas barn strategi

Efter GT´s artikel har moderaterna hört av sig.
De skrev:

Här kommer ett utkast till vad som kommer att stå i den moderata barngruppens rapport kring inhemska adoptioner. Ulf Kristersson leder den gruppen och alla förslag samt rapporten kommer att läggas inom en månad. Detta är dock ett förslag som vi gick ut med för någon månad sedan.

Bifogar texten, 2 tabeller samt den nyhetsartikel som gjordes i samband med att Ulf kommunicerade förslaget.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/m-vill-underlatta-for-inhemska-adoptioner

 Bakgrund

Modern svensk forskning visar på allvarliga brister i socialtjänstens förmåga att arbeta med barn som far illa. Okunskapen är anmärkningsvärt stor när det gäller vilka insatser som leder till önskvärda resultat, vilka insatser som är verkningslösa eller vilka som – i värsta fall – tvärtom försämrar situationen. Faktum är att vi inte ens vet om vi hjälper eller stjälper en del av de barn som socialtjänsten fattar rätt dramatiska beslut om.

Tydligast gäller detta barn och ungdomar som placeras i familjehem och på institutioner där det visar sig att många får riktigt svåra problem senare i livet. Psykiska problem, dålig utbildning, arbetslöshet och socialbidragsberoende är bara några av de problem som ”samhällets barn” riskerar att möta i betydligt större omfattning än barn som växer upp i normalt fungerande familjer. Frågan måste ställas om vi överhuvudtaget har en tydlig grund för de beslut som socialtjänsten tar – vare sig beslutet är att vidta åtgärder, eller tvärtom att inte vidta några åtgärder alls.

Det finns som alltid en historisk läxa att lära. Svensk socialpolitik för barn som far illa har under många decennier mer präglats av ideologiska pendelrörelser än av gedigen vetenskap. Enkelt uttryckt har samhällets syn på barn som far illa gått från en moraliserande (och numera kritiserad) misstro mot ensamstående mammors förmåga att ta hand om sina barn till dagens lagstiftning som snarare betonar föräldrars rätt till sina barn än barns rätt till kapabla föräldrar. I de fall placeringar av barn ändå blivit nödvändiga, har ryckighet och kortsiktighet – inom ramen för en ambition att förr eller senare återförena barn och biologiska föräldrar – ofta kommit att prägla barnets hela uppväxttid. Att under barn- och ungdomsåren inte få uppleva en tydlig hemhörighet och en långsiktig trygghet kan inte vara förenligt med ett seriöst barnperspektiv.

Först under senare år har kraven på tydligare evidensbaserade insatser också inom socialtjänsten börjat ställas. För socialtjänstens legitimitet och för den långsiktiga nödvändiga auktoritet som behövs när dramatiska beslut ska fattas, krävs metod- och modellutveckling, kvalificerad kvalitetskontroll och större öppenhet kring vad som faktiskt görs – och varför.

Brist på strategi

1. Från de tidiga insatserna i och tillsammans med familjer som upplever att de har problem i sin föräldraroll.
2. Via de mer formaliserade socialtjänstinsatserna i form av frivilliga
och tvingande placeringar av barn i jourhem, i familjehem, på HVB-hem eller SiS-institutioner.
3. Till de mest långtgående socialtjänstbesluten i form av överflyttning av den permanenta vårdnaden av barnen och beslut om nationella adoptioner.

Tidiga insatser bör ses både i ljuset av evidensbaserade metoder och i ljuset av misstanken att öppenvårdsinsatser av kostnadsskäl ersatt placeringar i t ex fosterfamilj. Foster och HVB-vård bör ses utifrån det faktum att majoriteten omhändertagna barn numera snarare är ungdomar med betydande egen vilja. Kombinationen av tidiga insatser och placeringar bör belysa risken att de placeringar som trots allt blir oundvikliga, sker flera år senare efter omfattande öppna insatser. Särskild vikt läggs vid barnets långsiktiga trygghet och stabilitet i familjeförhållanden. Varför inte fler barn med långvariga placeringar får nya permanenta vårdnadshavare måste förklaras, framförallt om det är som Socialstyrelsen påpekar, att lagstiftningen ännu inte helt har slagit igenom. Särskild vikt ska läggas vid frågan om nationell adoption. Varför prövas i praktiken inte nationell adoption ens i de fall där små barn omhändertas och där de biologiska föräldrarna har mycket dålig prognos för att under överskådlig framtid kunna ta hand om sitt barn. Den mycket legitima respekten för socialtjänstens sekretess leder idag allt för ofta fram till en situation där socialtjänsten inte lär av tidigare misstag. Bristen på formaliserat ansvarutkrävande och bristen på transparens leder sällan till att alternativa strategier på allvar övervägs i systematiserad form.

Nuvarande lagstiftning

Ungefär 25 000 barn och unga var omhändertagna någon gång under 2010. 70 procent av dessa i familjehem och övriga på olika institutioner. Av de drygt 7 500 barn som nyplacerades 2010 var 2 300 under tolv år och 900 var tre år eller yngre. Samma år flyttades vårdnaden över till familjehemmet för 245 barn i alla åldrar.

Den 1 juli 2003 infördes en bestämmelse i SoL och LVU att socialnämnden, när ett barn varit placerad tre år i samma familjehem, särskilt ska överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden. Syftet med bestämmelsen är att genom en överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna skapa bättre förutsättningar för kontinuitet och trygghet i vården. I förarbetena till lagen angavs att överflyttning av vårdnad användes alltför sällan. Det föreföll som att en överflyttning av vårdnaden inte initierades i de fall där huvudsyftet var barnets behov av trygghet i ett längre tidsperspektiv. Det konstaterades att i de fall där överflyttningen genomfördes utan föräldrarnas samtycke var situationen mellan barnet och den biologiska föräldern så allvarlig att någon återförening inte ansågs möjlig inom överskådlig tid. Det konstaterades vidare att överflyttning inte skedde trots mycket långvarig tid i familjehemmet.

För 98 % av de barn som varit placerade i minst fem år hade frågan om överflyttning av vårdnaden inte aktualiserats av socialtjänsten. Som skäl angavs rädsla för att kontakten mellan barn och förälder skulle upphöra helt, att socialtjänsthandläggaren inte ville döma ut föräldern som vårdnadshavare samt att man saknade kunskap om hur man skulle arbeta med frågorna. Regeringen menade att de skäl som angivits inte var tillräckligt starka ur ett barnperspektiv varför man föreslog en ny reglering som angav att socialtjänsten skulle överväga vårdnadsöverflyttning när barnet varit placerat i tre år.

Socialstyrelsens uppföljning av lagändringen 2006

Publicerades 2006 och består av en sammanställning av antalet vårdnadsöverflyttningar under perioden 2000-2005, resultat från en fördjupningsstudie samt resultat från länsstyrelsernas tillsyn under 2003-2005.

Uppföljningen visar på en mycket omfattande problematik inom detta område. Till exempel framkom att i 81% av fallen där socialtjänstens handläggare var av uppfattningen att det var bäst för barnet att växa upp i familjehemmet, där familjehemmet var villig att låta barnet växa upp hos dem, där barnet ville växa upp i familjehemmet och där handläggaren var av uppfattningen att barnet skulle få en familj för livet i familjehemmet ansöktes inte om vårdnadsöverflyttning. Alltså, i fyra av fem placeringar där man bedömde att barnet hade sin trygghet och tillhörighet i familjehemmet valde socialtjänsten att inte göra en ansökan om vårdnadsöverflyttning.

Källa: Bo Vinnerljung, professor, Socialt arbete

Källa: Social rapport 2010, Socialstyrelsen

 

det tackar vi för..