Psykisk misshandel

Artikelserien i aftonbladet fortsätter
http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2013/01/dag-4-fallet-lisa/
Idag är det 4 åriga "Lisa" som ser sin pappa döda mamma. (Då var hon bara 11 månader) Hon får först bo hos sina morföräldrar där hon redan bodde mer eller mindre bara för att mamman kände sig hotad av pappan och hon inte ville att flickan skulle hamna mitt emellan.

Det är av ”yttersta vikt” att flickan inte flyttas, skriver förvaltningsdomstolen i en dom, som fastslår att morföräldrarna är Lisas främsta anknytningspunkt.
 

Det går tre år och sedan rycks hon ändå ifrån dem. En ny handläggare som gör en ny bedömning. Eftersom de, som vi räknas som familjehem så är de inte part. Har inget att säga till om och tvingas stå brevid och se på.  
Flickan flyttades till ett jourhem Där skall ett barn bara bo max 3 månader men hon är kvar. Det kan jag väl i och för sig tycka är bra att hon inte flyttades ytterligare en gång  men familjen morföräldrarna som hon efter tre år börjat se som sina föräldrar rycktes bort. Hon förlorade alltså mamma två gånger kan man säga. Vad händer innuti ett sådant barn? Som behandlas på det viset? Hur skall hon kunna lita på någon igen? Hur skall hon känna tilltro till vuxenvärlden?

Aftonbladet har läst handlingarna. I sak anmärks att huset är kallt, stökigt och att en av toaletterna saknar tvättfat. Familjen har skulder de betalar av på.
 

Vem har inte skulder? och om man har tvättfat i andra utrymmen behövs det kansek inte vara i alla. Och vad har det med flickans mående att göra?  Inget som har med föräldra förmågan att göra.

Socialtjänstens resonemang går ut på att hemmet inte är tillräckligt bra för Lisa,
 

Det visar bara hur stark myndigheternas makt är hur mycket makt en enskilld handläggare har. Ingen som kan eller får ifrågasätta. Ingen som har makten att gå in i enskillda ärenden.
Även jag har ett sådant ärende. Det har varit uppe i press och socialstyrelsen har krittiserat men vad hjälper det? Ingenting.

Lisa träffar familjen två timmar var 14:e dag och under övervakning. Mormor och morfar har förbjudits nämna för Lisa att de vill ha hem henne.

Samtidigt får de rådet av barnpsykologerna att inte dölja sin längtan – Lisa får inte tro att hon övergivits.
 

De träffas övervakat ett par timmar var fjortonde dag. Övervakat precis som om de vore brottslingar.
Den familj jag har kontakt med får inte träffa sitt barn, sitt barnbarn alls.

Man säger till familjen i artikel att de inte får tala om att de saknar, längtar eller vill att hon skalll komma hem igen. Precis som de till och från sagt till oss.
Personer som säger sådant, bestämmer att man inte får skall inte hålla på med barn.
De har inte förstått grunderna för hur barn fungerar. De har inte förstått hur mäniskor fungerar. Att känna sig övergiven är så fruktansvärt att det går inte att sätta ord på. Ett barn som längtar och inte får känna att de är efterlängtade, saknade. Som längtar hem men de som de längtar efter får inte tala om aatt de också längtar.
Kan man kalla det annat än psykisk tortyr?
Nej Jag anser inte det.
Och det är vad myndighetspersoner sysslar med varje dag. utan att kunna ställas till svars.