Påverkar lagändring och ändå maktlös

Är inne i en period där MARAN rider mig. Vaknar ett par gånger varje natt kallsvettig och drömmer att jag förlorar dem igen. Eller så är vi i olika situationer där ajg inte kan försvara dem eller hjälpa dem och de har panik eller jobbigt på annat sätt. Att bara se då de gråter och skriker efter mig är omänskligt. jag vaknar i kampen att nå dem komma till dem för att trösta. I natt vaknade jag både kl 2 och kl 4 för sedan inte somna om. Igår var det kl 2 och sedan somnade jag inte mer.
Det blir lite tufft på dagarna då.

Då har jag fått artikeln som var med i Dispatch International innan helgen.

Och behovet av stöd och hjälp för barn ökar
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/fler-anmalningar-om-barn-som-far-illa I Norrtälje har det ökat med 36 %.
Nästan alla kommuner söker med ljus och lykta efter familjehem.
Får fortfarande ca ett äredne i veckan. Nu börjar även barn höra av sig.
Vad säger man till en flikca på ca 14 som ringer och är besviken. Soc hjälp säger hon har orsakat att hennes föräldrar gått isär och nu får hon inte träffa papa alls. Hon har inte sett honom på länge och mår så dåligt att hon skär sig och har försökt att ta livet av sig. Vad säger man? Vad skall jag göra? Maktlöshet är vad jag känner för de har ingen annan stans att höra av sig. jag gör vad jag kan och har påverkat så att ett antal barn har sluppit att flytta. Ett antal barn får fortsätta att må bra. Det är väl det som gör att jag orkar, fortsätter.  Men jag känner mig ändå maktlös.