Får inte ihop det.

Idag är ingen bra dag. Jag har inte kunnat sova på grund av huvudvärk. Trots att jag både tagit en tablett och lagt på zon där det är som värst i nacken så gör det ont.

Igår satt vi och tittade på stjärnorna på slottet. Vet inte om jag är hård men jag övertygades inte.
http://www.expressen.se/noje/frolings-starka-ord-i-stjarnorna-pa-slottet/
Missförstå mig inte jag tror visst att hon haft det jobbigt och fruktansvärt och mycket av det hänt som hon berättar om men orsakerna är för mig inte övertygande.
Det står att:

Det var efter andra barnet och andra skilsmässan som Ewa Frölings värld började falla samman allt mer. I programmet berättar hon om hur hon vände sig till läkare och psykologer, men där möttes hon bara av arrogans och okunskap.

- Alltså det här föraktet som jag har mött som ensam kvinna och konstnär är makalöst. Det vill jag inte att min värsta fiende ska få uppleva, säger Fröling.
 

Om man blir så dålig att man inte orkar hålla uppe huvudet själv så har det nog pågått längre än så och jag tror inte att orsaken var som hon sa att det var hennes kamp mot läkare och psykologer som gjorde att hon rasade utan snarare att hon jobbade för mycket och för hårt och för länge innan hon lyssnade på sin kropp. Hon har just skillt sig, varför sprack det? Jobbade hon för  mycket, var för lite hemma?
Sedan fick hon sitt andra barn.
Om de ifrågasatte hur hon  hon klarade barnen med mat och annat, att hon jobbade för mycket så var hon kanske t.o.m. på väg att förlora barnen. Hon talade om den ena, Tilde men den andra nämndes inte ens vid namn. Enligt Wikipedia heter hon Mira men nämndes inte alls.
Det jag satt och funderade över var att hon gick i väggen efter andra äktenskapet och var ensam med två vem tog hand om barnen då hon låg inne? Vad hände sedan med dem? Varför talade hon inte om det andra barnet? och hur ser henns kontakt med dem ut idag?

Hon sa att hon var så dålig att kroppen inte kunde bryta ner näringen hon fick i sig. Hon klarade knappt att kissa för hon inte hade någon energi.
Om man är med om en olycka så kroppen tar stryk så blir man medvetslös eller går in i koma för att kroppen skall kunna koncentrera sig på att få kroppen att överleva. Den gör inte mer än den absolut måste. Alltså inte att stå, gå, röra sig utan bara bryta ner det den måste ha för att överleva så slutar den inte med det även om man ligger i koma eller är medvetslös så får jag inte ihop det hon säger. Hon menar att hennes kropp slutade göra det den ser till att man blir medvetslös för att den skall göra. Orkar man inte så tar kroppen över och man ligger och kissar på sig. Det bara rinner över och ut, men hon hade ingen engeri att kissa. Hon fick kämpa för att klara det.
Jag minns då jag fick barn  och orken var slut då kissade jag på mig. Man klarar inte att hålla emot hon menar att det var tvärtom?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article16095804.ab
Robert säger:

– Men sättet hon blev bemött på, det var väldigt chockerande tycker jag. Det trodde man inte. Man trodde att vi hade bättre koll på den typen av problem och hur man ska hantera dem.
 

Vad vet de om det? De har bara hennes ord.  Det skulle kunna vara så att de såg att barnen for illa. Att hon jobbade för mycket, för hårt, var borta för mycket inte tillgodosåg deras behov. Att det var det man försökte visa henne på. Hon vägrade se situationen som den var och jobbade på tills det brast. Var det även orsaken till att det blev skillsmässa? Som sagt varför talade hon inte om barnen sin realtion till dem då och nu. Vem som tog hand om dem då och varför är det så tyst om hennes andra dotter? omhändertogs hon? Har de ingen kontakt? Eller vad var det som hände?

Sedan  berättade hon om hur hon knappt orkade hålla upp huvudet alla tyckte att det var fruktansvärt och Robert sa att det var tragiskt. Minns inte orden men han beklagade och önskade att hon fått skratta mer då svarade hon nej men vi skrattade varenda dag då hon låg inne de var så roliga.
Ursäkta jag får inte ihop det.
Hon har just berättat om hur hon nästan kröp till olika saker hon skulle delta i hur hon inte orkade hålla uppe huvudet men skrattade gjorde hon varenda dag??? det var så roligt? Jag får inte hop det.
Märk väl jag tvivlar inte en sekund på att hon haft det jobbigt men jag är inte övertygad vad gäller hur det var och orsakerna till varför.

Det är så lätt att man fastnar i berättelsen. Känner med så man tappar det logiska och missar annat som är viktigt. Som sagt var var barnen? hur var det för dem? Vem tog hand om dem? Varför talar hon inte om dem? Det skapade frågor hos mig som ingen gav svar på och ingen ställde.
Nej jag får inte ihop det.