Barn en rättighet?

Ja, är biologiska barn en rättighet?
http://www.skanskan.se/article/20120302/OPINION/703029960/-/biologiska-barn-en-rattighet
I media diskuteras det villt runt om ensamstående kvinnor skall få inseminera eller inte.
Kvinnor kan ju bli mammor utan en man men en man kan inte bli pappa utan en kvinna inte om han vill vara delaktig.

Är det verkligen en rättighet att få bli förälder om det är på bekostnad av att barnet inte får en pappa? Att du kan fixa till det utan de faktorer/personer som behövs.

Återigen väger vuxenperspektivet tyngre än barnets.
Därmed vill jag understyrka att jag inte anser att det är fel eller sämre att vara ensamstående förälder men då har barnet två föräldrar som inte klarar av att leva tillsammans av olika anledningar.
De flesta har inte valt det från början utan de gör det bästa av situationen.

Det kan ju vara så att de inte ens levde ihop från början utan det bara blev. Kvinnan valde att inte göra abort utan göra det bästa av situationen. Men det anser jag är en helt annan sak än att medvetet skaffa barn utan en pappa som åtminstone på sikt skulle kunna tänka sig en kontakt.

Har en förälder alltid rätt till barn till vilket pris som helst när barnet är det som får betala priset?
Jag tycker inte det och jag tycker inte att man bara för att man är vuxen och längtar, inte hittar rätt har rätt att skaffa barn till vilket pris som helst. Skall tillägga att jag faktiskt funderade på det själv innan jag träffade min man.
Jag hade varit ensam i nästan tio år och började komma till åren som man säger. Det hade funnits så många viliga grabbar som inte brydde sig om att skydda sig eller som litade på att P piller alltid funkade eller mitt ord på att jag tog dem också för den delen.
Men jag kunde inte få mig själv att lura någon på det viset.
Jag tycker att barn har rätt till föräldrar båda sina föräldrar men på sina villkor så länge de blir väl omhändertagna och det blir ju som tur är de allra flesta.

Beslutet verkar vara så viktigt ändå är det inte så många det gäller och det får mig återigen att tänka på de 400 barn som inte tryggas av lagarna. De barn som är så små när de placeras att hela deras anknytning blir hos fosterföräldrarna. Där menar man att den biologiska kopplingen är så viktig att man inte kan trygga dem. Den vuxnes, förälderns makt är för stor.
Den biologiska vårdnadshavaren har rätt till sitt barn No matter what…

Varför är det ingen som gör något åt dem, som hör dem, dessa 400 barn som fått hela sin anknytning hos fosterföräldrarna? Det är ju många.
Nej de är för små för att göra sin röst hörd och därför behöver man inte ta hänsyn till dem.
Det tar några år innan de är stora nog och då kan man alltid slå ifrån sig hörde inte, visste inte, försökte även om det inte är sant…. Och oss lyssnar man inte på för vi är ju inte part.

Hoppas att EU gör något åt min anmälan runt det.
Har gjort mitt bästa för att ”våra” smås röster skall höras.
Har suttit och redigerat band ifrån umgängena med barnen där är det väldigt tydligt vad de vill men det inte kommer fram, ingen verkar vilja höra förutom vi.
Ingen verkar vara intresserad utan det skall utredas genom att fråga andra än dem själva. Det svåra är att välja ut vad jag skall ta med. 16 timmar blev tillsist ca 70 minuter. Har skickat ner kopior till utskottet inför deras möte nästa vecka. Men tydligare än så blir det inte. Nu kan de inte påstår att de inte vet vad barnen själva vill. Sedan är det om de lyssnar till det eller struntar i det. Men enligt lagen skall ett tydligt barnperspektiv alltid genomsyra alla ärenden gällande barn.