Skall sammanställa alla fel som begåtts det sista året och sitter med alla mail som utgångs punkt. Det är både skrattretande och jobbigt att läsa eftersom det blossar upp så mycket annat.
När vi fick det ena eller andra beskedet, när vi inte fick ut… samma namn dyker upp samma ovilja att göra rätt.
Vi har nu inte träffat barnen på tre månader och bara två gånger på 6 månader. Längtan skär i kroppen på mig, vid de allra konstigaste tillfällen. Som när man skrapar rutan och hoppas att en ansikte skall dyka upp på insidan som förr.
Eller när jag hänger tvätt och längtar efter deras små plagg som inte är så små längre.
Eller när kompisen var på besök i helgen och hade med sin lilla på 6 månader. Den lilla kroppen, de små armarna, de små händerna som kramar sig fast.
Kramarna.
Jag längtar så jag går sönder.
Hur kan någon överhuvudet taget inbilla sig att det skulle gå över bara för att det gått två år.
Ingen glömmer väl sin familj inte ens andra personer som betytt något för en.
Varför skulle det vara någon skillnad för de här barnen?
Varför skall inte de här barnen ha rätt till det de längtar efter, ser som sitt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar