Fina ord utan betydelse

Häromdagen fick jag ett mail.
Det var ett svar ifrån Kenneth Johansson (c) i socialutskottet i riksdagen. Jag hade mailat honom utifrån att han vid en av våra första kontakter sa att det fanns lagar och om det inte gjorde det så var det han som såg till att ändra på det.
Jag mailade och ifrågasatte hur han då på UG´s senaste program om oss kunde stå och säga att de inte skulle ändra på något att de inte hade några sådana planer trots att man just konstaterat att det saknas lagar runt 400 barn som placeras då de är så små att de får hela sin anknytning hos fosterföräldrarna.

Han skrev:
Hej Eva - god fortsättning!

Som du vet har vi aviserat ett regeringsförslag om skärpt lagstiftning och avsatt 500 miljoner kronor under tre år för att förbättra situationen. Jag räknar med att förslaget läggs den 20 mars i år och att vi snabbt har att behandla det i riksdagen. Det är en konkret åtgärd som vi får samråda om. Jag jobbar vidare med andra frågor också som vi får återkomma till.

Översänder min krönika som beskriver något av mina upplevelser från Upprättelseceremonin. Bästa hälsningar Kenneth

Min krönika i Dala-Demokraten 26/11 -11:

"Skamsna tårar för kränkta barn
Jag kände direkt när jag i måndags morse klev på tåget till Stockholm att det var något extra. Det kändes i magen, jag var allvarstyngd. Jag var på väg till Upprättelseceremonin i Blå Hallen i Stockholms Stadshus. Samtidigt kändes det skönt att det äntligen blev av. Att Svenska staten som en symbolisk handling ber om ursäkt till alla barn och unga, levande som döda, som vanvårdats och många gånger haft ett rent helvete under sin uppväxt.

Väl framme vid borggården möttes jag av långa köer. Vi var 1300 personer som skulle in. De allra flesta hade kommit för att ta emot samhällets ursäkt och om möjligt få göra ett avslut. Vi andra var inbjudna för att representera riksdag och regering. Vacker musik ramade in och en helt underbar Mark Levengood höll i en fin och mycket känslomässig ceremoni.

När jag satt där i Blå Hallen, bland så många personer med alla sina öden och berättelser, då kom tårarna. Tårar av respekt, men också av skam för samhällets tillkortakommanden.

En äldre man kände igen mig och kom fram och hälsade. Han ville berätta om sin barndom. Om när han som sjuåring fick titta på när äldre män, med mammans hjälp, låg mellan benen på hans tioåriga syster. Mannens berättelse berörde mig starkt – så fasansfullt!

Riksdagens talman Per Westerbergs tal var enligt min mening fyllt av värme och välgörande tydlighet. Jag vill citera några rader:

”Den svenska staten ber i dag om förlåtelse för samhällets svek. Ni placerades hos fosterföräldrar eller på ett barnhem. Ni skulle ges värme och trygghet; ni skulle ges en skyddad uppväxt . Men drömmen dog när de sociala myndigheterna lämnat av er. Ni möttes inte av trygghet och värme. Ni möttes istället av kyla och likgiltighet, av svåra levnadsförhållanden utan mat och kläder. Ni möttes av hot, våld och övergrepp.

Vi ber i dag om förlåtelse. Samhället hade ansvar för att säkerställa att ni gavs en god uppväxt. Men det var ingen ansvarig som besökte er, ingen som såg er, ingen som frågade er hur ni mådde. Ni övergavs.

Upprättelseceremonin är även en påminnelse för oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer! I dag lovar vi att alltid ge företräde till vad varje enskilt barn behöver. Att se och lyssna till barnet; att alltid stå på barnets sida.”

Barn- och äldreminister Maria Larsson medverkade också och lyfte fram hur viktigt det är att en enskild människa alltid ska bli lyssnad på i kontakten med myndigheter. Kommuner och tillsynsmyndighet måste se till att så sker. Också lagstiftningen måste förbättras. Att se till att varje barn får en egen namngiven socialsekreterare som följer den unga under hela placeringstiden, det är en viktig förbättring som snart kan genomföras.

Efter många olyckliga turer är det nu klart att skadestånd ska kunna utbetalas till många som var med under måndagen och många fler. Ceremonin är genomförd. Och kanske det allra viktigaste är de barnskyddsåtgärder som nu genomförs.
Trots det kan inte den bästa lagstiftningen i världen garantera att barn ges möjligheter att vara barn med ett bra liv. Vi vuxna måste ta vårt ansvar, om vi så är föräldrar, släktingar socialarbetare, lärare, idrottsledare eller grannar. Vi måste se, höra och göra.

Kenneth Johansson (C)"

Jag svarade:
Jo det är väl jättebra men det hjälper inte de barn som detta gäller och Du skriver själv:
"…påminnelse för oss alla i dag om att göra allt för att skydda det ensamma barnet. I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer! I dag lovar vi att alltid ge företräde till vad varje enskilt barn behöver. Att se och lyssna till barnet; att alltid stå på barnets sida.”
Det är ju det ni inte gör. Vi har bevis på bevis på att man inte lyssnar på barnen, inte tar ett barnperspektiv nu i den senast domen men det gör ni inget åt. Då ni har 400 barn som får hela sin anknytning hos familjehemmet och dem lämnar ni därhän. Det faktum att man hänvisar till SoL och dömer utifrån att föräldrar perspektivet väger tyngst gör ni heller inget åt. Barnperspektivet väger inte tyngst som du säger.

"Barn- och äldreminister Maria Larsson medverkade också och lyfte fram hur viktigt det är att en enskild människa alltid ska bli lyssnad på i kontakten med myndigheter. Kommuner och tillsynsmyndighet måste se till att så sker. Också lagstiftningen måste förbättras".
Det blir ju bara fina ord när vi har massor av barn, familjehem, men även biologiska familjehem (som familjen som var med vid mitt sista besök hos er) enskilda mänskor som ingen lyssnar på, Trots att vi talar om stora brister i lagen som göra att barn kan skiljas ifrån dem de som är viktiga för dem utan anledning. När man inte ens lyssnar i rätt utan har omvänd bevisbörda, när vi familjehem inte ens får bli hörda vilket är ett brott mot artikel 6 i mänskliga rättigheter och ni tillåter det så är det bara fina ord utan innebörd utan substans och utan verkan. De 500 miljonerna är väl bra men inget runt vad man gör om myndigheter gör fel. Det kan fortsätta och fortsätta eftersom vi inte kan få upprättelse eftersom vi inte kan ställa dem som ansvariga, eftersom de inte ens är ansvariga för de fel de gör. Inget av det jag lyft här är med. Eva

Att säga en massa fina ord eller skriva dem påverkar inte om det inte samtidigt händer något. Om det inte blir konsekvenser av det man säger. Särskillt om man har den makten att kunna påverka.
Jag hoppas på mer än fina ord, jag hoppas på konsekvener, jag hoppas på förändring och jag hoppas på att det blir mer än bara ord.