Idag sliter längtan efter dem sönder mig. Var är rättvisan? Var är humaniteten i detta? Var är barnperspektivet?
Domen slår fast att barnen har hela sin anknytning till oss, att vi är deras psykologiska föräldrar. Ändå menar de att det inte räcker därför att samarbetet mellan vuxna är viktigare.
Och så säger man att barnperspektivet har beaktats. hur då?
Dessutom ett påstått bra samarbete som inte existerar.
Eftersom barnen är skyddsplacerade finns inget samarbete mellan den nya familjen och biomamman. Beslutet baseras alltså på en felaktig påstående som går hem på grund av okunskap i hur det fungerar.
Däremot talar två vittnen om att samarbetet mellan mig och mamman har fungerat och fungerat väl och det blev bättre umgängen då jag var med. Den ena jobbar åt en annan avdelning på Gryning som påstår motsatsen.
Har redan skickat det vidare till mina kontakter i riksdagen med frågan om det var så lagen skall tolkas, om den är felskriven eller lämnar för mycket åt egen tolkning eller om det helt enkelt saknas vissa delar eller den behövs ändras.
Men jag saknar dem, de busiga ögonen, skratten, deras små kramar, deras röster, allt runt dem. Tösens bestämda åsikter, då hon spelar sur när hon inte får som hon vill och skrattet när hon upptäcker att hon inte var så sur som hon trodde.
Pojkens lite underfundiga bus när han sedan lägger huvudet på sned i väntan på att man skall förstå vad det var som var så busigt, så roligt och sedan spelet i ögonen när han förstår att jag förstod och lyckan över att ha lyckats.
Längtan efter deras kramar, att få smeka över deras hår, lukten av dem.
Hur kan man göra människor så illa? Om vi bara hade fått ringa dem ibland så att det inte blev så långt emellan. Tre veckor är lång tid när man längtar så det gör ont. Och det är ju inte bara jag/ vi här hemma som längtar utan det är ju vad de beskriver också när vi träffas.
Ändå påstår barnens advokat att de inte vill träffa oss och inte vill flytta hem til oss igen. Likaså Grynings personal som varit med och planerat, genomfört och vars hem barnen nu bor i och kostar ca 19 mijoner om de stannar där. Inkomster för deras vinstdrivande företag.
Barnen är så stora att de borde höras. Vad vill de själva? Vart vill de bo. De är väldigt tydliga i det.
"Mamma jag längtar hem, jag vill bo hemma. När jag blir stor och bestämmer själv då kommer jag och bor hos dig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar