måndag 31 oktober 2011

Inte på kartan

Fick ett mail att Marks socialtjänst är på väg att få nya anmälningar på sig till socialstyrelsen.
Jag fick lite bakgrund till ärendet och är så förvånad över att de inte verkar lära sig.
Fick även ett telefonsamtal ifrån polisen förra veckan att åklagaren nu äntligen fått tid att ta tag i ärendet de ville komma hit för at se vad som hänt sedan sist.
Jag fick också ett mail som började med att: som ni vet har kammarrätten avslagit begäran om hemflytt.
Ok jag har uttalat mig i press Vi är inte part och det är de som får beslutet och de tar för givet att jag begärt ut domen själva. Jag har inte fått den av dem. Inte heller beslutet förrän nu snart två veckor efter.
Min man fick äntligen ut pengarna för resor och förlorad arbetsinkomst i samband med umgängena men inte jag.

Tänkte på en sak som stod i domen, något om ansvaret. Jag hävdar att bara den som kan påverka bär ansvaret och det kunde inte vi. Vi var ju inte och är ju inte part. Inte heller barnen kunde påverka.
Det är också bara den som förstår konsekvenserna som kan bära ansvaret för olika beslut det kan inte barnen. Ibland undrar jag om ens mamman förstår konsekvenserna av de beslut hon fattar eller driver.

Att konsekvenserna skulle bli att barnen skulle förlora allt och vi också kunde vi inte veta eftersom vi inte involverades i planerna.
I helgen tänkte jag på den sista helgen vi var där med barnen. Pojken lärde sig cykla alldeles själv. Han var så lycklig och cyklade fram och tillbaka på vägen. Tösen var ilsk för att hon inte klarade det sedan kom min man på att hon kunde åka med bakom biosonen om han bara sprang bakom och höll i. då blev hon lycklig igen.
Nu har vi missat när hon lärde sig. Det är så mycket vi har missat. De var som fiskar i vatten redan då men med flythjälp. Nu simmar de själva utan hjälpmedel. Det har vi också missat.
Pojken hade tappat ett antal tänder det har vi missat. Första skoldagen.

Nej det kan inte vara meningen att det skulle bli såhär. Det konstiga är att det inte finns på världskartan att de inte skall komma hem. Det finns inte i min världsbild. Livet kan inte vara så orättvist. Så jag hoppas fortfarande och tror att det skall ske ett under.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar