Skall visst få svar.

Det är fortfaraden tyst. Vet att det händer lite här och där men inget offentligt.
Hittade idag en krönika av Marcus Birro där han ger sig in i abortdebatten. http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2504359/marcus-birro-jag-har-sjalv-hallit-foster-som-dott-i-vecka-24-och-i-vecka-17-i-mina-hander
Han börjar med att han säkert kommer att få ångra texten men avslutar med:

”Jag ångrar nog inte den här texten trots allt, trots att den var en plåga att skriva. Förhoppningen om att lyfta den här diskussionen och våga sänka tonen i allt som rör livets skeden och etik är fortfarande stark”

Han skriver:

Jag har själv hållit foster som dött i vecka 24 och i vecka 17 i mina händer. De var inga cellklumpar. De var mina barn. De hade kroppar och organ, ansikten, anletsdrag och skrynkliga fötter.
Jag var inte beredd på kraften i faderskapet. Att kärleken fanns från början, tidigt. Jag trodde inte en människa formades så tidigt. Jag var helt och hållet överrumplad av kraften i kärleken. Därför har jag svårt att se det upprörande i de där bilderna. De berättar en synnerligen otäck sanning och det är begripligt att bli upprörd. Men vad blir man upprörd över? Att bild­erna visar något vi inte vågar diskutera, eller att de ljuger? Och om de inte ljuger, vågar vi diskutera dem då?

Han lyfter både problemet med att pappor inte verkar ha lika stor rätt till sina barn och synen på livet.
Även detta handlar ju om barns rätt, till liv och till sin pappa och jag tyckte att det var så bra skrivet. Det är mycket i samhället som är fel och det är alltför få som driver de frågorna och det som händer sker för sakta.

Fick föresten av press veta att mitt debatt inlägg på svt debatt skulle få ett svar ifrån ansvarig minister inom 4 veckor.
Jag skulel få svaret privat men ändå...