Djupa spår

Fick ett tips om ett radioprogram som var d 21 apr. Det var radio psykologen och människor fick ringa in till programmet på P1. En kvinna ringde och inslaget ligger på http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3637 som var liten när hon först fosterhemsplacerade sina första tre år och sedan fick flytta hem till sin biologiska familj igen. Där fanns det en yngre syster som fick all uppmärksamhet.

Hon beskriver hur hon längtade tillbaka och hur hon känt sig utanför, mindre älskad. Det har hängt med ända upp i vuxen ålder. Att hon trodde att det var över, utagerat men hur programmet hade fått allt att pysa upp i henne. Att hon aldrig fått bearbeta, inte fått tala om. Hon hade ju sin anknytning till familjehemmet. Det var där hon hörde hemma och det var dit hon längtade.

Att leva hela sitt liv och längta efter något man förvägras. Hon var tre och det hade ändå hängt med hela livet ända tills nu. Att höra talas om andra rev fortfarande upp sår.

Det är ju precis som för de barn som bodde hos oss. Hela deras anknytning finna hos oss. Det är där lagen enligt mig behöver ändras. Lagen tar bara hänsyn till större barn som redan har sin anknytning hos de biologiska föräldrarna. Men här är det en som berättar om hur skadad man blir, hur länge det sitter i.
Hon beskriver hur hon som vuxen letade upp familjehemmet och då hon kom dit och fick en kram och direkt efter så många år ändå kände att hon äntligen var hemma.