Idag är allt jobbigt. Jag börjar undra vad jag håller på med allt man gör vänds ändå emot mig.
Har tidigare i en del inlägg ( inte så mycket på senare tid) sett en del kommentarer om att jag borde ligga lågt, inte reta dem på förvaltningen men då har de inte förstått någonting. Jag gör inte något för att reta dem. Utan de vänder allt jag gör mot mig ändå. Det är precis som om de har bestämt sig för att det är jag som är boven i dramat. Det känns som jag sagt tidigare, som om de tycker att det värsta inte är vad de gjort utan att de blev påkomna.
Jag tror, förstår att de måste finnas de som inte är sådana men alla jag haft kontakt med har haft den attityden mot mig.
Det är lite som i en mobbingsituation där folk utanför har gärna säger samma sak, reta dem inte så kanske de inte retar dig. Ligg lågt.
Men det är inte den mobbade det är fel på och det är inte den som är orsak till mobbingen utan förövarna, de som utför.
Trots att vi bemöts med lögner, lagbrott och rena övergrepp så skall vi tiga, nicka, bocka och foga oss. Vi skall hålla oss i skinnet för då kanske de slutar att vara så emot oss. Men så är det inte.
De jobbar på en myndighet och håller på med myndighetsutövning och de har gjort fel och ingen verkar vara villig att rätta till eller höra oss.
De skall göra sitt jobb, de skall följa lagen, de skall lämna ut dokument jag begär när det handlar om mig själv, de skall betala ut för det vi gjort på deras begäran, det är inte att reta dem utan att hävda det som är rätt och vi skulle inte ens behöva begära det, ännu mindre strida för det.
Det är precis som det förväntas att man skall gå igenom ett sådant trauma som vi har och fortfarande lever i utan att reagera för gör man det så vånds det mot dig.
Visst ser vi fram emot att få träffa barnen och göra det oftare men återigen ställs det krav på oss utan att vi har möjlighet att påverka, utan att veta vad det skall leda till och utan kompensation.
Det jag läst är att umgängena skall bli oftare men det krävs återigen att vi är lediga båda två och vi har inte ens fått för förlorad arbetsinkomst och resor sedan tidigare (Det handlar om över 15 000 kr. det är mycket pengar för de flesta även för oss). och nu ställs ytterligare krav på samarbete och medverkan ifrån vår sida. Att vara ledig båda två en dag kanske varannan vecka tar hårt i inkomst kuvertet. När det sedan är så att man som jag fick ta in personal som skall betalas för att sköta det jag skulle ha gjort, blir det inte mycket kvar.
Under hela den här tiden har det ställts krav på oss och trots att vi gjort allt de begär sprids det att det är vi som inte kan eller vill samarbeta.
Från början vara jag ju en hysterisk fostermamma som inte accepterade ett taget beslut. Ett beslut som sedan visade sig inte finnas.
Har i flera omgångar hört att det antyds att jag skulle vara labil på något sätt därför att jag reagerar eller agerar utifrån hur vi behandlats. Men jag är människa som alla andra och reagerar. Visst säger och gör jag saker ibland utifrån ilska men sammantaget ångrar jag inget eftersom jag vet att vi inte varit där vi är idag om jag inte anmält, bloggat, lobbat och talat med press.
Undrar hur andra skulle må som varit utsatta för samma saker som vi?De flesta orkar inte ens protestera eller anmäla.
Sedan påstår man att barnen är för sköra för att flytta hem men då glömmer man titta på vad som är orsaken till att de är sköra.
De har förlorat hela sitt liv, sin familj. Ta bort orsaken till problemet gge dem det de förlorat tillbaka,sin familj, sitt liv så skall ni se att konsekvenserna, att de är sköra försvinner också.
Att jag bloggar och lobbar och vad jag nu gör beror ju på samma sak. Jag är praktisk, utsätts de jag älskar så agerar jag, man får ju faktiskt se till orsaken. Varför reagerar jag eller agerar som jag gör? Och samma sak gäller där, tar man bort orsaken, ställer man till rätta så försvinner även konsekvenserna. Det är väl ingen som tror att jag skulle hinna blogga om jag fick hem barnen. Både tiden och behovet skulle ju försvinna likaså. Då behöver jag ju inte längre.
Ge oss varandra tillbaka så skall ni se att allt annat lugnar sig. Då skulle vi bara rå om varandra och njuta och ta igen allt vi förlorat och sedan bearbeta de saker som kommer upp när de kommer upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar