Skol fam.

Igår firade vi sonen som blivit 9 år Det var hela släkten. Så dagen gick fort. När jag sedan skulle sätta mig och blogga gick strömmen så de planerna fick jag lägga ner. Det blev tidig kväll. Men jag var så trött att det var nog bara bra. Min svägerska som är läkare och opererad för samma sak som jag fast i motsatt axel konstaterade att man blir trött av att ha ont.

Fick se att under artikeln i HN häromdagen http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.1146306-barnens-ode-avgors-av-socialnamnden så var det en insändare som jag reagerade över.
Det stod:

”Socialnämnden måste fatta ett beslut enligt barnkonventionen, alltså det är barnens bästa som gäller. I nuläget är det den fosterfamilj som barnen vuxit upp i. Hoppas att den nya nämnden har mer sunt förnuft än den gamla. Dessutom har det försvunnit chefer som inte var lämpliga att arbeta med mänskor. Det är fruktansvärt hur socialförvaltningen i Mark har hanterat ärendet. Hoppas att barnen inte fått skada för resten av sitt liv för socialförvaltningens hanterande av ärendet”.

Den var undertecknad anställd i Marks kommun.
Skönt att alla som jobbar där inte är lika galet ute som de vi stött på. inte har samma åsikter som de som utsatt barnen för ett och ett halvt års lidande. Det är dem de borde framhäva och stötta inte de som sitter kvar och gjort fel.

Jag vet att barnen inte har det dåligt där de är nu men det hjälper inte om de längtar hem.

Har gått och funderat på allt matnyttigt jag fick under barnrättsdagarna.
Vet ni att barn som inte klarar av grundskolan statistiskt har sämre förutsättningar i livet. De är en stor riskgrupp för att hamna i olika typer av missbruk, ökad risk för självmord eller självmordsförsök, de löper större risk för tonårsgraviditeter och högre risk att hamna i beroende av ekonomiskt bistånd.
Men om de får stöd att klara skolan så minskar risken för allt detta med över 40 %.

Det är jättemycket.

Undrar om skolpolitikerna i kommunerna som vet det? Skulle de satsa mer på barn med problem i skolan då?

I Helsingborg började de med ett projekt i skolan och nu även i Norrköping där man satsar stenhårt på att få ungdomarna att klara grundskolan. Helsingborg hade redan utvärderat sitt första projekt och samtliga som ingått hade de flesta läst vidare eller hade jobb. Nu har de jobbar med samma metod i Norrköping och om det slog lika bra ut funderar man på att lagstadga uppifrån så att ungdomar i hela Sverige skall få det stödet. Det hette Skolfam. Det går att söka på nätet.

Barn som placeras, särskilt på institution är inte ens säkert att de får eller behöver gå i skolan. Konstigt eftersom det råder skolplikt i Sverige. Många förvaltningar har inga krav på eller efterfrågar vad man gör på institutioner där man placerar barn eller ungdomar. Det blir förvaring. En tjej som varit med i projektet förra året där BO intervjuat 100 barn och ungdomar runt deras upplevelser runt placeringen kom det fram att många av dem upplever att det är just förvaring. En beskrev att de inte får lära sig något och sedan förväntas det att de skall klara sig själva då de skrivs ut när de är ca 21 år. Hon undrade hur det ens skulle kunna vara möjligt.

På en del hem tvingas de städa personal utrymmen och straffas genom att bli av med barnbidraget. De pengar de får skall täcka många utgifter och de har inte samma möjlighet som andra att be om extra pengar. Vad har en institution för rätt att ta personliga pengar? Det är som om någon kommer försent så dras en viss procent på lönen. Visst får man mindre lön om man jobbar mindre men inte som straff. Barnen har heller ingen möjlighet att ”jobba” igen dem som vi.

Det förekom också i hög grad kollektiva bestraffningar. Om en kom hem för sent så fick ingen gå ut. Det skulle vara som att alla skulle få avdrag på lön eller alla fick jobba över för att en kom försent. Det skulle vi aldrig acceptera. Jag förstår inte att förvaltningarna inte ställer högre krav på de hem man anlitar. De kostar ju ”multum” varför är man inte intresserad av vad man får för pengarna? Om det är just en placering på institution som medför att det barnet kommer kosta samhället ännu mera borde förvaltningen vara intresserad av frågan varför och vad man gör för att det inte skall bli så.

En del placerade barn trodde inte att barnens rättigheter i Sverige gällde om man var placerad. Det är ju inte klokt. Dessa barn är ju tillräkligt utsatta ändå.
En flicka berättade hur hon vantrivdes i ett familjehem och bad att få flytta. Gång på gång. Till sist tog hon saken i egna händer och rymde. Då straffades hon genom att placeras på institution eftersom hon var rymningsbenägen. Hon ville bara ha ett annat hem eftersom hon inte trivdes i ett hon placerats i men som inte fungrade. Det slutade i ännu mera problem än det fanns från början.

Som sagt det stora problemet är att barnens röst inte hörs. Att ingen lyssnar.

Det skall bli intressant att se vad utredningen runt barnen kommer fram till. Om de hört barnen eller om de bara hört alla runt om vad de anser är bäst för dem?
Jag vet ju att de vill hem… Hit.