Jag hatar det här livet

Hur gick det då jo utredarna menar att barnen är för sköra att flytta en gång till och föreslår att de skall bo kvar i familjen de bor nu.
Man har alltså förstört barnen så mycket att man inte kan rätta till eller hur skall man tolka det? Med det kunnande vetande så är det inte ett uppbrott till utan något de väntat på i ett och ett halt år och nödvändigt för att de överhuvud taget skall kunna bli hela igen. Det ’är ju först då de kan böja lägga detta bakom sig, börja repareras inuti, börja helas. Det är bara hos oss de kan det hävda jag.
De berättade vilka de pratat med och lite runt det. Vi fick inte se några handlingar trots att de utrett oss. Inte ens det de skrivit om oss. Jag har ju i och för sig fått det per mail men har inte sett det som lämnas till nämnden. I praktiken skulle det kunnat ändrats flera gången även om jag inte tror det.

Sedan frågade jag vad det var vi gjort, som vi fortfarande inte fått veta som var så fruktansvärt att de var tvungna att omplacera barnen.
Jo det ar ett gäng punkter som de inte kom ihåg så många av. Vi själva har ju aldrig fått dem.
Men det var att vi inte samarbetat.
Men STOP vi gjorde allt de begärde av oss utom att hålla med. Vi informerade om hur barnen mådde vilket ingick i vårt uppdrag och då plockar de bort oss för att det inte skall komma fram. De gjorde allt för att det inte skulle komma fram hur dåligt barnen mådde i detta.
Sedan var det så att när de sade upp oss på stationen i Borås så sa de att det var de som inte kunde samarbeta med oss det står även i en del av de påstådda utredningarna att deras förtroende för oss hade brustit. Men de gjorde inget för att överbrygga det och de talade inte ens om det, frågade heller inte vad vi skulle göra åt det. SEDAN ÄR DET INGEN ANLEDNING ATT FLYTTA BARN OCH DEFINITIVT INTE PÅ DET VISET OCH INTE EFTER SÅ LÅNG PLACERING.

Sedan påstods det att anledningen skulle vara att jag började blogga redan under sommaren 2009. Ren lögn.
Jag startade bloggen d 12 december 2009. Alltså efteråt. Sedan är det heller ingen anledning att omplacera barn som bott så länge helt utan anledning.
Det finns de som påstår att jag bloggar om mamman, då har de inte läst min blogg. oCH ÄVEN DET TOG DE UPP ATT MAMMAN SKULLE KÄNNA SIG KRÄNKT.
Men jag bloggar inte om mamman. Det jag skrivit runt henne i början, återigen, är bara för att andra skall förstå varför jag vände mig så kraftigt mot vad Mark gjorde.
Folk kan klaga och det behöver inte vara befogat men med det jag skrev ville jag visa att det var befogat. Alla som läst har haft samma åsikt.

Bloggen vänder sig mot Mark och deras agerande. Mamman ser jag som ytterligare ett offer för deras hantering.
Det är också så att de sista månaderna har jag mer bloggat om vad som händer uppåt, även om jag ibland hänvisar till att det är presis som i Mark eller annat. Jag bloggar om vilka krav som ställs på riksdag och regering då det gäller ändringar, vilka jag har kontkat med och andra som råkatt illa ut.
Jag vet också att bloggen betyder oerhört för alla andra som råkat illa ut, att plötsligt hitta någon annan, att man inte är ensam. Jag bloggar inte om mamman de som påstår något sådant har inte läst bloggen.
En gång i början var det någon som hävdade det jag räknade efter det var då tror jag ca 150 inlägg det var 19 har jag för mig som handlade om mamman då hade jag till och med räknat med inlägg där jag skrev att det handlar inte om henne eller oss eller det handlar inte om vem som älskar mest hon eller vi utan om barnen. Nu är det då ännu mindre eftersom jag inte nämner henne annat än så här.

Sedan är den återkommande frågan vad skulle jag gjort? Satt mig ner och sagt att det här inte var mina barn, skit samma? Nu då det mer och mer kommer fram hur illa de hanterat alltihop och oss borde man förstå vilken frustration jag kände, Alla anklagelser, allt vi mötte utan att kunna bemöta, utan minsta möjlighet till upprättelse för vare sig barnen eller oss.

Jag frågade hur de skulle kompensera oss eller barnen om man menar att barnen skall stanna där de är.
Vaddå kompensera barnen för vaddå fick jag till svar.
Jo för att man tagit 1 ½ år av deras liv att man antagligen skadat dem för livet, att man rivit sönder dem inuti, att man tagit ifrån dem tilltron till vuxenvärlden. Ja det fick man se om det var så illa.

Och vi fanns inte ens på kartan för att kompenseras, vi var ju inte part.

Återigen vad får vi för upprättelse då? Ja det är klart nu går man ut och talar om att vi inte gjort fel men rättar till det göra man inte vi skall utstå ytterligare granskning och krav utan att veta vad det leder till utan kompensation och fortfarande utan att höras. Man talar ju om oss, runt oss men inte till eller med oss.

Eftersom vi inte är part undrar jag varför en hel nämnd satt en hel dag runt barnen och oss om vi inte betyder något? Varför det är så viktigt att man har presskonferens och det upprör en hel nation.

Hade jag inte agerat hade de antagligen suttit kvar i sin villfarelse att allt var bra, förvaltningen gjorde sitt jobb och de hade fortsatt att missköta ärende efter ärende. De hade haft kvar sin mobbingkultur och hade fortsatt att våldföra sig på människor som hamnat i deras händer av olika anledningar. Men man siktar in sig på mig som avslöjade istället för att sikta in sig på det som är fel. Det är därfrö jag får känslan av att deras åskit är att det är värre att jag avslöjade än vad de gjort.

Jag frågade runt vad barnen själva tycker. De talade om att utlåtandena från de två barnpsykologers (som jag fått kopia av) låg med som bilaga till utredningen. I dem är det väldigt klart vad barnen vill. Men nu efteråt undrar jag hur det isåfall, om de låg med som bilaga, kommer sig att nämnden gick ut med att de inte visste vad barnen ville? Läser man dem är det rätt klart. För de som såg uppdrag granskning tror jag ingen missat vad barnen ville.
Men här hävdade utredarna att det var svårt att veta vad barnen ville. Att de säger samma sak till alla andra. Sedan säger de i nästa andetag att de inte frågat barnen själva. Ursäkta hur vet de då vad barnen säger?

Jag berättade att pojken sist vi träffades talade om att han blivit instängd av mamma i en garderob, att det var mörkt och han var rädd, ledsen och grät och hon blev ännu argare. Det visste de. Det hade han berättat för flera stycken, precis som om det vore mindre sant då.
Han berättar om ett övergrepp och ingen hör, han står på sig och berättar för fler och då skulle det på något sätt framstå som mindre sant? Jag får inte ihop det. Återigen jag berättar inte för att vända någon mot mamman hon har inte förmågan och kan inte bättre men hur kan Mark utsätta barnen för detta? Kanske inte konstigt att de inte vet vad barnen vill det är ju ingen som lyssnar. Men varför är det ingen som vill lyssna?

De avslutade med att tala om att vi var lämpade som familjehem, inte hade gjort fel och att förvaltningen istället för att omplacera borde ha utrett påståendena, att de tyckte att det var bra att jag väckt frågan runt barn och rättskydd för det var en stor brist i lagstiftningen. Vi var viktiga för barnen och att deras förslag var att vi skulle få finnas kvar, ha umgänge och det skulle vara hemma hos oss.

Vi kom inte vidare utan åkte därifrån och fick sedan beskedet per telefon. Nämnden gick emot deras förslag och har begärt ytterligare en utredning. Nu runt barnen anknytning. Till oss, biomamman, och det nuvarande familjehemmet. Sedan vill de ha svar på frågan vad barnen vill, var de vil bo.
Nämnden kunde inte komma fram till ett beslut utan alla journalister satt och väntade en timme tror jag det var. Så nu skall nästa utredning vara klar d 13 juni och sedan skall de ta beslut om vart barnen skall bo.

I morse satt sonen och käkade frukost innan han skulle till skolan. Allt gick emot och jag förstod att det var gårdagens besked som påverkade. Plötsligt smäller han till tallriken så att den flyger över bordet och säger "mamma jag hatar det här livet, kan dom inte bara få komma hem". Vad svarar man? Att jag håller med, att jag heller inte förstår, att vi hoppas, inte ger upp, förstår att han längtar. Det gör vi också.