Barnrättsdagarna.

Jo jag kom iväg till Örebro och barnrättsdagarna, det ÄR en upplevelse. Förutom bra föreläsningar är jag överväldigad.

Innan det började gick jag in och satte mig och hamnade bredvid en ”tjej”. Vi började prata och det visade sig att hon var Dansk. Jag har ju redan tidigare berättat att jag inte är ”svensk” från början och Danska är ett av de språk jag behärskar flytande. Det visade sig att hon jobbar på den svenska motsvarigheten till BRIS. Vi fick mycket att tala om eftersom situationen är ungefär densamma i Danmark som här. Vi fortsatte att umgås hela dagen och pratade på varenda rast och skulle sällskapa idag också.Så vi under dagen var hon och jag.

Förmiddagens föreläsningar var mycket intressanta som sagt. Sedan var det lunch. Vi hamnade vid ett bord och presenterade oss. Vi representerade hela Sverige. De jobbade inom socialen eller med socialfrågor de flesta, de undrade ju naturligtvis vad jag gjorde och jag visste inte hur jag skulle presentera mig. En av dem sa : ”jag tycker att jag känner igen dig” och någon mer stämde in. Så det slutade med att jag sa att de flesta kanske vet vem jag är om de visste att det var jag. "Ja" sa han som satt vid min sida "det var du som var med på uppdrag granskning". Sedan handlade hela lunchen om det. VAd som hänt hur deras förvaltingar tagit till sig och vad alla tyckte och tänkte. Alla hade sett eller hört talas om och tyckte att det var fruktansvärt.

Sedan var det Morgan Alling. Han har skrivit om oss och medverkat i debattprogram runt oss så jag gick fram och hälsade och han visste direkt vem jag var och vi skulle höras privat.
Efter det var det BO alltså Fredrik M i egen hög person.
Sedan var det rast. Ute i foajén delar de ut lappar och tidningar och jag upptäckte snart att det handlar om sos i ett flertal av dem ex socionomen som de delar ut.

Jag fick se ett ansikte jag kände igen och gick fram lite trevande är det inte… "Jo men hej" säger killen som inte är den jag först trodde men mycket riktigt är en som jag träffat. "Vi har ju träffats ja du träffade ju henne också". En kvinna vänder sig om och det ringer lite klockor och jag kan inte placera. "Men mig borde du ju komma ihåg som du skällde på mig" säger hon. Och det slår mig vem de är. Han var med första gången jag träffade Ulrik Lindgren och hon var Agneta Björkholm. Jag skrattade "ja det stämmer ju men det förtjänade du".Vi skrattade gott.

Jag var ute en sväng och när jag kom in stod han där Fredrik och jag tänkte att jag får nog hälsa. Jag gick fram till honom och sa jag skule bara vilja hälsa. Ja visste det gick ju bra. Jag har hört att du vett vem jag är sa jag. Han tittade på in namnbricka och sa "ja det vet jag hur går det". Jag blev minst sagt förvånad "menar du att du vet vem jag är bara genom att titta på min namnbricka"? "Ja jag följer ju ert ärende". "Ja jag har hört att du läser min blogg". "Ja, det stämmer" sa han. Vi pratade en stund och han undrade om, när det lugnat ner sig lite, vi kunde träffas så han fick höra om allt jag upptäckt och se vad han kan göra ifrån sitt håll för att rätta till, trycka på och kräva ändringar. Jag fick hans privata mail. Jag blev nog lite chockad. Där hade jag just stått med en av de mest inflyttelserika personerna då det gäller barnfrågor. För en gångs skull slog det mig nog lite vad jag lyckats åstakomma eller hur längt jag nått. Sedan har jag haft god hjälp. Och jag är så tacksam. Tack Fredrik för att du bryr dig (ok det är ditt jobb men det kan man göra på olika sätt) tack att du är så mänsklig, lyssnar och försöker.

Sedan var det seminarier om hur man kan göa barns röst hörd. Jag ställde en hel del frågor runt hur man gör med mndre barn.
När vi gick ut därifrån så sprang en ”tjej” ifatt mig. "Vad heter du? Du hade så bra frågor" sa hon. Hon tittade på min namnlapp innan jag hann svara. "Jo det är du". Det visade sig att hon var god vän, granne till en av de andra drabbade som jag har kontakt med. Jag får alla dina mail och info för de skickar hon vidare till mig berättade hon. Så vi följer er. Hennes man kom fram och hälsade och vi pratade en lång stund.

När jag satt på en pizzeria och käkade kvällsmat i väntan på att de jag skulle bo hos (en kompis som sitter i riksdagen och hans tjej) skulle komma hem hade jag svårt att smälta vad jag varit med om.
Jag ringde några vänner och så hem förståss.