Svårläkta sår

Idag är det segt.
Allt snurrar fortfarande.
Fick iallafall iväg sonen till skolan sen fick jag lägga mig. När det lugnade sig lite i huvudet fick jag igång en tvättmaskin och sen var det planläge igen. Fick igång diskmaskinen innan det var dags för nästa sängvända. Det blir inte så mycket gjort. Men det var väl på något sätt väntat, som en sade till mig: om du inte skulle få någon typ av utmattnings syndrom efter den här tiden så vore det konstigt.

Talade med en kvinna som också arbetat som familjehem. Hon sa att många har svårt att förstå hur det är. Även den egna familjen eller släkten. Visst accepterar familjen att man jobbar som familjehem, kommer på kalas och bjuder de nya ”släktingarna" men det är ändå skillnad. Ingen ställer upp som barnvakt på samma sätt som för biologiska barn. Ingen engagerar sig och tar med dem eller lastar av på samma sätt som för biologiska.

En man berättade hur han växt upp i familjehem. (det var för länge sedan)Han trivdes och de var snälla. Men en gång skulle de ta familjekort och han ställde upp sig med de andra men de viftade bort honom. Han förstod inte. De sa till honom att han inte fick vara med. Aldrig tidigare hade han känt sig utanför men då gjorde han det. Efter den händelsen blev det aldrig som förut. Han förstod att de inte riktigt hade accepterat honom, att han inte hörde dit på riktigt. Känslan av utanförskap satt i fortfarande.

Saker som händer när man är liten sitter i hela livet. Skador man får då kanske inte ens går att reparera. Förtroende som sviks är svårt att reparera om det ens går. Tillit till vuxna kanske aldrig kommer igen på riktigt.