Fick ytterligare en blogg, en tjej som sett programmet och reagerat. http://minbebis.com/blogg/jenege/en-laskig-tv-kvall-ikvall/
Igår träffade vi barnen igen.
Vi satt i bilen och väntade och så kom de.
Pojken fick se oss på långt håll. Han vinkade så han nästan hoppade ur sätet i bilen. Vår biologiska son var ju med och de sågs för första gången. Han hoppade ur vår bil och sprang fram till deras. Pojken kastade sig ur bilen och slängde sig i famnen på ”brorsan" sedan tittade han på honom. Kupade händerna runt hans kinder och kelade med honom. Höll händerna varsamt pom kinderna på honom klappade, smekte, han klappade honom på huvudet drog fingrarna genom hans hår och såg bara lycklig ut. "Storebror" bara stod och höll om och log, kärleken var så tydligt och det var så rörande att se dem.
Sedan kom tösen. Rakt i min famn och sedan vägrade hon släppa min hand.
Nu var det ju inte så länge sedan vi träffades så det var inte så uppskruvat utan det var mer som vanligt. ”Syskonen” lekte och njöt av varandras sällskap och vi njöt av att se dem. Även nu kom det med jämna mellanrum att de vill hem, vill följa med oss. Jag hade med kort och de pekade ut sina ”bästisar” De saknade sina kompisar. Men tiden är som vanligt alltför kort och då vi skildes var det återigen svårt att lämna dem där och de förstår inte varför de inte får följa med hem.
Tårarna stiger i mina ögon efter ha läst om ert möte med era barn. Hoppas det inte dröjer länge innan ni ses igen och att dom får komma hem för gått. Tänker på er!
SvaraRadera