Igår hann jag inte sitta vid datorn. Jag sålde en häst. Vi plockade ner alla körsbär och kokade saft, var på auktion och bröllop så tiden räckte bara inte till.
Ang hästen så har vi har ett gäng och därför händer det med jämna mellanrum. Men det ger minnen. I det första programmet om oss så hade de med ett samtal mellan oss och barnen. Det var lite dumt klippt men inget jag styrde över och började med att jag berättade att vi sålt en häst. Man hörde "Fanny" gråta. Fick en del påhopp om att det var självklart att barnen grät då jag talade om att vi sålt ett kärt husdjur. Men bakgrunden var en annan. Vi hade 13 hästar och hade länge försökt sälja en. Då vi gjort det hade vi en mängd roliga saker vi skulle göra. Vi har alla sett fram emot allt det. Nu var hästen såld och ingen hade längre lust att göra alla de där sakerna vi planerat.
Bröllopet vi var på var för ett par ungdomar som hjälper till som ledare på scouterna där sonen går. Ena kusinen var tärna. Bröllopet gav också flashbacks till då vi själva gifte oss på trappan till vårt hem med barnen som brudnäbbar. Alla trodde att de var på dubbelt födelsedags kalas men vi bjöd samtidigt på bröllop efter middagen. Alla barnens kusiner var tärnor eller brudnäbbar och bildade äre båge av gladiolus då vi gick fram. De största bar "våra" minsta. Sonen, längst fram, bar ringen och satt på trappen fint och ordentligt ända tills glassbilen hördes och han for upp och skrek rakt ut mitt under vigslen. "Glassbilen mamma". De små var så söta och skötte sig på alla sätt som gick. Det hade regnat dagarna innan och på morgonen blåste det så vi fick häfta fast dukarna på borden på morgonen då vi dukade. Sedan sprack himmeln upp och solen sken så vi fick låta ut kepsar till gubbarna som brände skalpen annars. Efter middagen kom alla vänner och slöt upp och överaskades av att vi blivit ett.
Även bärplockningen frammanade minnen. Även där var det Fanny som varje dag sprang runt och kollade vad som hunnit mogna sedan dagen före. Varje dag hon kom ifrån dagis var det först björnbärsbusken, sedan plommonträdet, växthuset, jordgubbsplantorna, vinbärsbuskarna och sist krusbärsbuskarna. Skulle hon inte hitta något så kunde det vara äpplekart hon kom och tuggade på. De kunde vara så sura att det drog ihop sig på i alla fall mig om jag smakade men det var gott påstod hon.....
Minnen är bra men både jobbiga och roliga. Men de skapar längtan.
Jag längtar efter deras armar runt halsen, deras skratt, deras frågor.
Jag sörjer över att inte längre få vara en del av deras liv. Av att uteslutas
Förstår din längtan alltför väl. Även om ni längtat längre än vi. Det är nu snart ett år sedan vi var tvungna att lämna vår tös på ett HVB hem mer än 20 mil bort efter att hon levt hela livet hos oss.
SvaraRaderaEtt ljus i vårt mörker är att vi lyckades fälla "vårt" soc. De fick allvarlig kritik av IVO. Inte för att det gör någon skillnad. Ingen alls faktiskt, för lillan eller oss. Men viktigt som markering. Därför en seger.
Sorgen och saknaden försvinner nog aldrig. Men konstigt nog överlevde vi. Den värsta ångesten, frustrationen, ilskan och vanmakten har lagt sig. Med hjälp av terapi och av tiden som gått. Idag står vi på benen igen, men ordentligt desillusionerade.
Att vi bor i Sverige är ingen garanti för att myndigheter ska ha ett synsätt som sätter barnen främst. Långt därifrån.