Maktlös inför galenskaperna

Innan helgen var det en mamma med två barn som försvann ifrån ett HVB hem. De har hittats.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6134615
De kom inte så långt. Alla pustar ut. Men det jag undrar över är vad som hände sedan. Blev hon av med dem för att det finns risk att hon gör om det? Vägs det till hennes nackdel?

I veckan som varit har ärendena strömmat in. Fem stycken. Jag känner mig maktlös och arg, ledsen och förtvivlad över att det inte händer något. Att det inte blir någon förändring.
Barn som tvingas till umgänge trots att pappan sitter på behandlingshem. Trots att de får hämta barnet  mitt i natten för att hen gråter och inte går att lugna. Som ändå tvingas köra tillbaka dit på morgonen.Får hämta igen med överfull blöja.
Eller familjehemmet som får hämta två barn för att den ena kräkts. Hen sitter fortfaraden i spyorna då de kommer och de får höra att det är deras jobb att städa upp efter ungen.
Tre barn som hämtas på skola och dagis för att de blivit för trygga i sitt familjehem. Barn  har farit så illa att föräldrarna sitter inne.
Eller flickan som nekas följa med på skolresa inför vad de skall jobba med hela terminen bara för att en handläggare vill ställa till det. Där lyckades jag få till en överflyttning av ärendet till den nya kommunen de bor i så det löste sig med 4 timmars marginal.

Själva fick vi nu beskedet att umgängena mellan oss och banren inte skall tas upp. Vi bad om besked ifrån utskottet men tjänstemannen omvandlar det till ett in formationsärende så det finns inte ens ett beslut att överklaga. Det innebär samtidigt att de sätter ribban för det nya utskottet. Dvs tjänstemännen bestämmer och politikerna får säga ja och amen till deras beslut.
Det konstiga är bara att de även åsidosätter lagen då jag bett om ett skriftligt beslut ifrån utskottet. Nu finns det inget sådant beslut eftersom tjänstemännen inte får besluta.