Adoptioner bör övervägas oftare

D 13 april tog jag upp en debatt artikel
http://fostermamman.blogspot.se/2015/04/tvangsadoption.html

Nu hittade jag en från förra året som lyfte samma sak.
Återigen ett exempel på att flera lyft genom åren men att det ändå inte händer något.
http://www.bpis.se/adoption-bor-overvagas-oftare/

Men i Jens Andersens Lindgren-biografi ”Denna dagen, ett liv” som snart kommer ut på svenska finns en sekvens som komplicerar bilden. Återföreningen var inte enbart lycklig.

”När vi kom dit och Lasse förstod, att inget var eller skulle bli som han hade trott, då la han sej framstupa över en stol och grät tyst. (…) Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnets parti i alla sammanhang och blir så utom mej, när kommunalgubbar skyfflar barn hit och dit – för barn anpassar sej ju så lätt tror de! De anpassar sej visst inte lätt, fast det kan se ut så. De resignerar inför övermakten bara.”

En liten pojkes tysta gråt mynnade ut i en författargärning som till stora delar kom att ägnas åt ett försvar av övergivna och ensamma barn: Mio, Rasmus, Skorpan.

Det är med Astrid Lindgrens ord ringade i öronen jag läser en hjärtskärande nyhet i Expressen, om hur 70-årige Leif Foghelin ägnat 30 år av aktivt sökande åt att leta upp en älskad fostersyster. 

Prioriteringen av de biologiska banden kan ibland få extrema konsekvenser.

 I ett aktuellt fall från Svalöv blev ett spädbarn, en liten flicka, misshandlad så grovt av pappan att socialsekreterarna som fann henne trodde att hon var död. Mamman, som inte hade skyddat eller skaffat läkarhjälp till sitt barn, blev precis som pappan dömd till fängelse för grov misshandel. Barnet har sedan dess knutit an till sin fosterfamilj. Ändå anser förvaltningsrätten i Malmö nu att den biologiska mamman, efter att hon brutit med pappan, ska återfå vårdnaden.

Härom året visade en granskning i Aftonbladet till och med att fyra av tio pappor som mördat sina barns mammor fortfarande har kvar vårdnaden om barnen. Är det verkligen rimligt?

Självklart måste varje adoptionsbeslut övervägas noggrant. Men det vägledande borde alltid vara barnens bästa – inte föräldrarnas. Att barn resignerar och accepterar övermakten betyder inte att de mår bra av det. 

Jag håller med och tror att det är så att barn bara anpassar sig och det ser ut som om de accepterat. Men det beror ju på att de resignerat, inte har något val.