Självkänsla

Hur blir man en bra förebild? Hur är man om man är en bra vuxen? För mig har det inte varit något jag funderat på för egen del men jag har ofta funderat på varför en del andra inte verkar vilja bli vuxna Varför är det så många som inte vill bli/vara vuxna, inte vill ta ansvar? Hur blev det så svårt? Är det för höga omedvetna krav? Man skall vara si eller så? Hörde ett program om vikt att så många unga tjejer bantar. http://www.svtplay.se/video/2653654/aktuellt/aktuellt-4-2-21-00-textat (22.13 in i programmet) Varannan flicka tycker att hon är överviktig trots att det inte är så. Det är bara  12 % som ä'r det. Bland pojkar tycker 25 % att de är överviktigamen det är bara 17 % som är det. Var 5:te flicka på 13 år har bantat. Flickan i inslaget talar om att hon inte känner att hon är värdig om hon är äverviktig.
Varför har vi skapat normer som ingen orkar eller klarar att leva upp till. En bild/ ett ideal som inte stämmer.
Jag tror att det handar mycket om självkänsla. Om vi tycker om oss själva eller inte. HIttade en som bloggar om det och skrev så bra:
https://familjekompetens.wordpress.com/2015/02/05/men-var-egen-sjalvkansla-da/

Jag upplever att det pratas mycket om hur vi kan ge näring till våra barns självkänsla och det är bra. Men hur är det med vår egen? Vad påverkar vår egen självkänsla? Hur kommer det sig att en svag självkänsla är en folksjukdom? Att sjukskrivningarna och den psykiska ohälsan ökar?
Och att ordet utmattningsdepression etablerats just i den tid vi lever nu?
Jag tänker att en ok självkänsla handlar om att ha en ok relation till sig själv. Att tycka att jag duger även med mina svagheter. Då vågar jag också uttrycka mig mer personligt till andra, säga ja till det jag vill och nej till det jag inte vill. (Även om livet ofta är en balansgång mellan mina och andras behov och självklart blir det andras behov som får gå före ibland). Världen rasar heller inte om något inte blir som jag tänkt mig.
Självkänslan kan vi inte snickra på alldeles själva hemma på kammaren utan den hämtar näring i samspel med människor som är betydelsefulla för oss. Ofta människor i nära relationer. Vi behöver få känna oss värdefulla, att vi kan bidra till omgivningen.
Självkänslan mår också bra när vi lever våra liv nära våra egna värderingar
 

många föräldrar fortfarande lever i tron att man kan TALA OM för sina barn/tonåringar hur de ska leva sina liv. Att man kan sätta barnen i en soffa och sedan berätta hur de ska göra. Dessa ord betyder nästan ingenting om vi själva inte lever som vi lär.

Det har mycket större påverkan om vi gör tvärtom, bara lever enligt våra värderingar och inte pratar så himla mycket om det.

Avslutningsvis så blir det fler frågor:

Skulle både vi själva och våra barn/nära må bättre om tänkte efter vilka värderingar vi har inom olika områden i livet och försöka leva våra liv lite mer så?

Eller i alla fall konstatera att vi har dessa värderingar men att det inte är möjligt att leva enligt dem just nu?
 

Texten är såklart mycket längre. Har bara tagit en del så följ gärna länken och gå in och läs.
Men jag tror att mycket ligger där, i vår egen självkänsla. Om vi tycker om oss själva så kan vi vara bra förebilder. Om vi tycker om oss själva är vi inte rädda för ansvar eller att bli vuxna med ännu mera ansvar. Du duger och du är bra. Älska dig själv.