Jag har hittat så många artiklar där olika instanser kräver belyser barnperspektivet eller rättare sagt bristen på det och jag förstår inte att det ändå ger så lite effekt. Varför är barn i Sverige inte viktiga? Varför är det bara fina ord som inte efterlevs? När skall det som jag sagt många gånger bli annat än ett fint ord på pappret och som skribenterna skriver;
Låter så himla fint att säga att vi har skrivit på att följa barnkonventionen men vad spelar det för roll om man inte följer den? Ska det bara se fint ut på pappret?!”
Regeringen har lovat att barnkonventionen ska bli svensk lag, vilket är ett viktigt steg. Men varför är man så tveksam till att inrätta en individuell klagomekanism för barn vars rättigheter kränkts? Det skriver Véronique Lönnerblad och Christina Heilborn, Unicef Sverige.
http://mobil.svd.se/opinion/ge-barn-ratt-till-enskilt-klagomal_svd-4186793
I januari är det dags för regeringen att utfrågas och granskas av FN:s barnrättskommitté i Genève om hur barnkonventionen följs. Oavsett det politiska läget i Sverige är regeringen nämligen tvungen att stå till svars vid denna granskning som sker vart femte år. Sverige kommer då bland annat att avkrävas svar på varför man inte vill ge barn individuell klagorätt.
Det är svårt för ett barn i Sverige i dag att få sin sak prövad och påtala kränkningar av sina rättigheter. Det saknas nämligen en instans för barn att vända sig till i sådana situationer.
Det skulle inte behöva vara så. Ett nytt tilläggsprotokoll till FN:s konvention om barnets rättigheter ger nu barn och deras ombud möjlighet att framföra klagomål till FN:s barnrättskommitté. Protokollet stärker och understryker att ett barn har egna, individuella rättigheter. Det innebär inga nya rättigheter, utan utgör ett kompletterande verktyg för barn att hävda och utkräva sina rättigheter utifrån barnkonventionen.
Protokollet antogs 2011 och började gälla i år för de länder som har ratificerat det, det vill säga skrivit under och åtagit sig att följa det. Men Sverige har hittills valt att inte göra det.
”En liten söndrig pojke kom till min familj som fosterbarn för 4 år sedan. Vi, barnpsykolog och förskolepersonal, har sedan dess följt pojkens fantastiska framsteg i familjen. I början av året hämtades pojken av socialtjänsten för att placeras i ett jourhem, bland människor han aldrig mött, i ett hus han aldrig varit i. Ingen förstår hur detta kunnat ske och ingen har frågat pojken vad han vill, känner eller tycker. Sverige har skrivit på att följa barnkonventionen. Ändå arbetar inte de olika statliga organen efter barnkonventionen. Artikel 12 säger att alla barn har rätt att komma till tals i frågor som rör dem själva och deras liv. Låter så himla fint att säga att vi har skrivit på att följa barnkonventionen men vad spelar det för roll om man inte följer den? Ska det bara se fint ut på pappret?!”
En återkommande fråga är vart barn kan vända sig i situationer när nationella medel och strukturer för att få hjälp är uttömda, trots att barnets rättigheter fortfarande inte är respekterade.
I dag är svaret att dörren är stängd, men om Sverige hade skrivit under barnkonventionens nya tilläggsprotokoll skulle det se annorlunda ut. När en rättighet har kränkts, och barnet har försökt få upprättelse i sitt hemland utan framgång, kan barnet själv, eller dess ombud, vända sig till FN:s barnrättskommitté som kan granska ärendet och ge landet rekommendationer om hur man ska lösa kränkningen. Kommittén är ingen domstol, dess beslut är endast vägledande och barnet kan inte få någon form av ersättning för kränkningen utdömd till sig. Däremot kan barnet få sin sak prövad och ett erkännande av sina rättigheter, samt förhoppningsvis en upprättelse.
Nuvarande regering har lovat att barnkonventionen ska bli svensk lag, vilket är ett viktigt steg för att rättsväsendet ska ta barns rättigheter på allvar. Men varför är man så tveksam till att inrätta en individuell klagomekanism för barn som utsatts för brott mot sina rättigheter?
Tänkbara skäl kan vara att det är krångligt att inrätta ett barnanpassat system, att det är en främmande tanke för svenskt rättssystem och att det försvagar föräldrarätten.
Möjligheten att få upprättelse när ens rättigheter har kränkts är viktig, både för det enskilda barnet som råkat ut för ett övergrepp, men också för samhället på ett generellt plan för att visa att ansvariga myndigheter och rättsväsendet tar detta på allvar.
Unicef Sverige anser att regeringen ska ansluta sig till det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om enskild klagomekanism för barn, och initiera utvecklandet av ett effektivt, nationellt system för att hantera brott mot barnkonventionen. Det är viktigt av framför allt följande skäl:
• Barn som utsatts för övergrepp eller utnyttjats måste kunna få upprättelse.
• Tolkningen av barnkonventionens bestämmelser blir tydligare.
• Barns mänskliga rättigheter förstärks och synliggörs.
VÉRONIQUE LÖNNERBLAD
generalsekreterare Unicef Sverige
CHRISTINA HEILBORN
programchef Unicef Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar