Glömmer inte

Har stött på så många inom socialen och på andra ställen som verkar tro att barn glömmer de som betyder något. Glömmer det de varit med om, vad de utsats för. Hittade en artikel om en som hittade sin fostersyster efter 58 år.
http://www.expressen.se/nyheter/syskonen-har-hittat-varandra--efter-58-ar/

När Leif Foghelin, 70, var elva år togs hans kära fostersyster Birgit ifrån honom.
Sedan dess har han undrat vad som hänt henne.
Efter 30 års sökande hittade han henne via en annons på Blocket.
– Jag börjar nästan gråta när jag tänker på att han har letat så länge efter mig, säger Birgit.
 

När Leif Foghelin var sex år kom Birgit till deras hem utanför Uppsala. Hon var bara 11 månader och familjen tog genast henne till sig.
Hon växte upp med Leif och hans bror, de matade hönorna, lekte i lekstugan och busade i snön.
En dag bankade det på dörren. En stund senare stod det två svartklädda män och en kvinna i köket. Birgits biologiska mamma ville ha tillbaka henne och hela familjen var förkrossad.

"Förstod inte varför jag inte fick vara kvar"

Birgit låg på golvet och skrek och ville inte följa med.
- Jag har starka minnen från den händelsen. Jag kommer ihåg bilen som tog mig därifrån och att jag inte förstod varför jag inte fick vara kvar. Den händelsen har gjort att jag fått psykiska skador för resten av livet, säger hon.
Leif var också förstörd. Hans älskade syster fanns inte längre hos honom.
 

Birgit känner sig hedrad över att Leif har sökt aktivt efter henne i 30 år.
– Det är rörande och fantastiskt att han orkat hålla i så länge. Han är jordens sötaste man. Jag ser honom som min storebror, säger hon. 

Han var lite äldre än vår son men kärleken skulle jag vilja påstå är densamma. Det skär i mig när jag ser vad det gjort med honom.

Sedan är det flickan som jobbade på barnhem och såg hur man behandlade barn illa. Hon skrev till en man vars dotter nu hittade brevet.  http://www.unt.se/uppland/uppsala/harriet-piskades-och-lastes-in-3491908.aspx

"Barnen som var från 6 månader till 2 år sattes på kärlet om morgonen och om de då ej var i behov så blev det sedan och då blev det smörj. Detta var för det mesta fallet med Eklunds gosse och honom slog de både på kinder och baken så han svällde upp. Det såg jag också. En gång tog jag rätt på honom när han låg nästan naken på kalla hårda klosettgovet och skrek. Då stod en av eleverna och tvättade honom med kallt vatten och slog honom än på kinden än på stjärten och dess värre skrek han. Det lönade sig ej för mig att varna dem. Det hörde de inte på. (...) "

En sommardag i Märsta omkring 75 år senare hittar Bernhard Nordhs dotter Solveig Wallin det sex sidor långa brevet från Armida Nilsson. Det ligger i ett gulnat kuvert i en boklåda som Solveig Wallin har kvar efter sin far. Hon blir kall när hon läser brevet.
– Jag blev alldeles ifrån mig över att barn kunde behandlas på det här sättet. Så hemskt ... de behandlades värre än djur. Men det var ju positivt ändå att någon i personalen reagerade.

Hennes pappa pratade aldrig om brevet vad Solveig och hennes syskon kommer ihåg.
– Kanske tog han ändå kontakt med någon Uppsalapolitiker. Han reagerade alltid häftigt när han hörde om människor som behandlades dåligt.
 

Det kan innebära att många som sökt upprättelse men inte fått för att de inte kan bevisa nu får rätt ändå

  Vad som hände Armida Nilsson sedan hon skrivit brevet och skickat det till Bernhard Nordh, det vet vi inte. Hon lär vara född någon gång innan 1920, och alla de tänkbara Armida som UNT lyckats spåra är döda. De flesta av dem hade barn, men ingen av de anhöriga vi fått tag på säger sig haft en mamma som jobbat på barnhem eller ens bott i närheten av Uppsala.
Men vi vet att vår Armida Nilsson jobbade på Ekolsnäs barnhem en kortare period i mitten av 1930-talet. Ett par av de barn hon skriver om går att finna i barnhemmets inskrivningslistor med gröna pärmar, som nu ligger bevarade i landstingsarkivets salar i Uppsala.
 

Sedan berättar en som jobbade där 1970. Min syster är född samma år. Hon skulle alltså kunna ha varit ett barn som bott där

– Man blev aldrig tilldelad samma sal som förra dagen, så för barnen var det ständigt nya ansikten. Och det var bara när barnen matades eller skulle skötas på annat sätt som vi var tillåtna att ta upp dem. Förmodligen för att de inte skulle vänja sig och därmed vilja ha mer kärlek och uppmärksamhet.En metod som kanske fungerade. För som Annika minns det var det nästan alltid lugnt och tyst i salarna.
– Senare fick jag lära mig att barn kan bli apatiska av för lite kärlek och närhet. Jag är rädd att det är det som hände med barnen.

 

Det är inte så länge sedan och barn glömmer inte.

Sedan är det syskonen som återförenas efter 47 år http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/syskonen-aterforenas---efter-47-ar/
Då fanns det ytterligare en bror.
Han hade letat och längtat i alla år. Tillsist betalade han en stor skylt med systerns namn och födelsedata och då såg hon den och de fick kontakt.

Som sagt barn glömmer inte och tar man ifrån dem det de har kärt far de illa.