Barnaga

Visste ni att det var Gunnel Linde som skrev Vita stenen som bl.a. var med och drev igenom lagen mot barn aga. Att hon var med och startade BRIS?
http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/jag-skrek-men-slagen-slutade-inte/

När jag var sex år hade Sverige som första landet i världen, året innan, 1979, instiftat en lag som kriminaliserade barnaga. Av en slump, tror jag, berättade förskolelärarna för oss om lagen och barns rättigheter bara några dagar efter slagen. Jag gick tillbaka till han som slagit och sa: "Du får inte slå mig. Det är förbjudet i lagen. Då kan jag ringa polisen."

Jag vet inte om det var det, eller om han bara mådde dåligt över det som hänt. Men hans blick vek bort och han slog mig aldrig mer. Faktiskt, har aldrig någon man slagit mig sedan dess. Kanske för att jag precis då, som barn, direkt fick bekräftelse i att det jag blev utsatt för var olagligt. Det kändes skönt, tryggt, som liten flicka, att veta att jag faktiskt kunde ringa polisen om det hände igen.

En av de, som drev på för att få igenom lagen om barnaga i Sverige, var barnboksförfattarinnan Gunnel Linde, som skrev Den vita stenen. Hon dog i somras och jag ångrar verkligen, att jag aldrig skrev till henne och tackade. Inte bara för att hon hjälpte mig. Utan för att hon förbättrade barns rättigheter i Sverige, och med vår banbrytande lagstiftning satte ut en ny riktning för barns rätt i världen. Det var också Gunnel som startade den förening som sedan växte till BRIS, Barnens rätt i samhället. Tack Gunnel!

Nästa vecka är det val. Det är viktigt. Jag älskar vår demokrati. Men varje dag är valdag. Vi väljer du och jag. Om vi vill göra skillnad. Några blir hjältar som Gunnel. Men alla har vi chansen att förändra världen i det lilla. Säg något snällt till någon du gillar. Se dem omkring dig, på riktigt, inte minst våra barn. Då tror jag att vi blir ett land som mår bättre. Som inte väljer och röstar på hat, rädsla och missnöje.

Allt börjar med att bli sedd. Respekterad. Känna sig trygg. En bättre framtid börjar med en vänlig blick. Omtanke. Ett hej, kostar ingenting. Men är ett enkelt val, du kan göra. Varje dag.

Inget barn skall behöva ta emot slag eller kränkningar ändå händer det.
Inga barn skall behöva utsättas för våld ändå händer det.
Vad gör vi/du åt det?
Agerar vi? Ser på tyst? Blundar så vi slipper se och inbillar oss att det inte är så vanligt? Förnekar vi/Vägrar vi se trots att det finns nära? Går med eller stödjer i någon organisation som jobbar med det för att känna att vi åtminstone gör något?