Att lagstiftning finns räcker inte

Våld mot barn måste utredas snabbare. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vald-mot-barn-maste-utredas-snabbare_3960978.svd

Det handlar inte om lagstiftningen. Den ger nämligen goda förutsättningar för att utreda barnmisshandel snabbt och tar extra hänsyn till barns utsatta situation.

Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och senast inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. En statlig utredning har dessutom föreslagit att tidsfristen ska kortas ytterligare. Såväl Rikspolisstyrelsen som Åklagarmyndigheten rekommenderar att ett första barnförhör hålls senast inom två veckor efter det att förundersökning inletts. Men att lagstiftningen finns räcker inte. Den måste följas.

Precis vad jag sagt och fortfarande säger vad gäller sociallagarna. Även fortsättningen stämmer

Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att arbeta med utsatta barn, främst barn som upplevt våld eller övergrepp. Det är på många sätt en oerhört meningsfull arbetsuppgift. När barn är skyddade från fortsatt våld har de en fantastisk förmåga att läka och att gå vidare. De kan behöva stöd och behandling, men de har också en egen växtkraft som imponerar.

Men så är det de där barnen som inte får skydd, trots att våldet avslöjats. Dessa barns fortsatta utsatthet tär på mig som yrkesmänniska, den gör mig frustrerad och arg. Det skapar ett stort och onödigt lidande, och risken är stor att lidandet kvarstår under uppväxten och till och med under vuxenlivet.

Under en rad år (2010–2013) skrev jag för Rädda Barnens räkning rapporter om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel. Bristerna var skrämmande. Polis och åklagare följde i många fall helt enkelt inte lagstiftningen. Varje gång en ny rapport om handläggningstider vid barnmisshandel släppts har ansvariga tjänstemän och politiker bett om ursäkt, betonat hur allvarliga missförhållandena är och lovat bot och bättring. Mycket mer än så har inte hänt. Handläggningstiderna har minskat något men är fortfarande olagligt och oacceptabelt långa. Slagna och utnyttjade barn blir kvar i sin utsatthet, med polis och åklagares goda minne.
 

En del åklagarkammare utmärker sig riktigt negativt: Södertörn klarade bara 34 procent av fallen, Örebro 35 procent och Falun 37 procent. Regeln är alltså att man inte följer lagen. Andra lyckas bättre. Jönköping klarar 92 procent av fallen.
 

Jag vill hävda att de långa handläggningstiderna först och främst handlar om bristande ledarskap och om felprioriteringar. Mitt intryck är att de poliser och åklagare som arbetar med brott mot barn ofta är mycket kunniga och engagerade. Det bidrar till att de slutar när standarden på arbetet blir för låg. 

När det inte fungerar handlar det oftast om att det inte finns personal på plats. Så enkelt är det. När poliser blir sjukskrivna eller föräldralediga sätter man inte in vikarier. Ofta uppstår en ond cirkel. Överbelastning och orimliga arbetsförhållanden gör att fler slutar, och att ingen söker sig till just den arbetsplatsen. Det handlar huvudsakligen om frustration över låg status, bristfällig organisation och felprioriteringar när personalomsättningen är stor, inte om att det är svårt att möta de barn som utsatts för våld. Mötena med barn upplevs tvärtom som det mest meningsfulla i arbetet.

Vi har en lagstiftning som förbjuder våld mot barn. Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter och därmed förbundit sig att använda alla tillgängliga medel för att skydda barn mot våld. Gör vi det? Nej.
 

Kan bara hålla med ÅSA LANDBERG leg psykolog, leg psykoterapeut helt och fullt