http://www.reclaimjustice.com/artiklar/adoption/index.html
– Jag har haft det bra men ibland har det varit tungt. När jag var två år stack min adoptivpappa. Plötsligt. Han bara drog, putsväck. Jag har inga minnen av honom sedan jag var liten men kan känna djupt inom mig att jag var pappas flicka. När jag var fyra år träffade mamma en ny man. Vi har jättegod kontakt men jag upplevde att det var mycket bråk mellan mamma och honom. Ibland kände jag att jag inte ville vara med längre.
När Johanna gick i sexan separerade hennes föräldrar. När hon kom hem efter en skolresa hade pappan flyttat. Det blev en chock.
– När jag kom hem var pappa inte där. Jag fick ingen förklaring ingenting. Han var bara borta. Mamma och jag har aldrig pratat så mycket om känslor. Och tonåren är en tid när det händer mycket i en människans liv. Mamma är jättesnäll men det är fortfarande pappa jag ringer till om det är något.
Johanna tystnar, lyfter eftertänksamt sin tekopp och tittar bort i fjärran en stund. Så ler hon varmt och säjer med eftertryck:
– Pappa har alltid funnits där för mig. Han är min pappa och han är bättre än många av mina kompisars biologiska pappor.
Johanna rymde hemifrån och drömde om att hennes biologiska föräldrar skulle hämta henne.
– Jag växte upp i Danderyd, ett vitt samhälle. Där vi bodde fanns det få som jag. Jag kände mig främmande och vet att det är så för många av oss adopterade. Vi har en sluten grupp på Facebook, där vi kan skriva av oss, om allt. Några av oss träffas på riktigt också. Vi är soul sisters and brothers, säger Johanna med ett stort leende. Jag har haft tur och nu vill jag arbeta för de mindre lyckligt lottade, upprepar hon.
På Adoptionscentrums hemsida under rubriken ”Återrapporter”, står det bland annat: ”Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sina nya familjer? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt; kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung?”.
– Jag har själv upplevt att inte ens blivit inbjuden till familjeträffar. Det var bara jag och mina barn som inte blev bjudna. Alla andra i släkten fick inbjudan. Det här har hänt flera gånger. Det är vidrigt, säger Johanna med eftertryck.
Johanna har alltid önskat få veta mer om sitt ursprung. Hon har försökt på alla tänkbara sätt att ta reda på mer. De svenska myndigheterna hänvisade henne till Colombia – och vice versa. På Adoptionscentrum svarade de att, tyvärr kunde de inte hjälpa till eftersom Johannas adoption inte gått genom dem utan var privat. Hon fick heller inga råd om var hon skulle vända sig. Ingenstans har hon fått hjälp och det är inte lätt för ett barn att söka sig genom myndighetsdjungeln. Även om vi i Sverige har Myndigheten för internationella adoptioner MIA, finns i praktiken ingen som hjälper de adopterade barnen idag, menar Johanna.
– Alla barn har rätt till kontakt med sina föräldrar enligt FN:s Barnkonvention, säger Johanna ilsket. Det låter bra men vi får faktiskt ingen hjälp. Det finns ingen organisation eller myndighet man kan vända sig till som verkligen ställer upp. Inget skyddsnät att luta sig tillbaka mot. Får man kalla handen några gånger, tror man till slut att det inte finns någon hjälp att få. Vem ska man vända sig till om inte ens myndigheterna kan hjälpa en?
En adopterad vän som skulle göra nytt pass fick frågan av polisen om hon ville ta bort sitt födelseland ur passet. Vem har hittat på någonting så dumt, säger Johanna upprört.
Jag frågar Johanna vad hon skulle göra om hon var stadsminister?
Man ska informera föräldrarna ordentligt om att de måste berätta för barnen om deras ursprungsland. Barnen ska få veta var det ligger på kartan, hur flagan ser ut, hur kulturen är där och så vidare. Och jag skulle önska att jag fått lära mig språket.
Vi är eniga om att adopterades rättigheter är en stor fråga som rör många – och att våra svenska myndigheter snarast ska tillsätta resurser för att hjälpa adoptivbarn. Alltså statligt finansierade tjänster, med tjänstemän som kan hjälpa barnen med både praktiska och psykosociala frågor. Och att uppföljning av hur alla adoptivbarn har det ska ske regelmässigt till dess att barnen blir myndiga oavsett vilket land barnet kommer ifrån. Sverige måste också göra gemensam sak med alla de länder som skrivit under FN:s barnkonvention, (alla länder utom USA och Somalia). Reglerna behöver skärpas och de regler som finns måste efterlevas.
Hon hade ändå haft det bra. Tror att de är de som inte haft det bra som är missnöjda. Självklart,
och de flesta som precis som hon som letar efter sitt ursprung så är det inte för att byta ut utan för att få en förståelse.
De allra flesta har ändå haft det bättre än de skulle haft det om de stannat.
Jag reagerade mest på de sista orden; Reglerna behöver skärpas och de regler som finns måste efterlevas.
Precis som i alla ärenden gällande barn så finns det lagar men de följs inte.
De måste skärpas så att de efterlevs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar