I debatten om denna fråga har det hörts argument som att "mamman inte vill lämna ifrån sig barnen/makten över hemmet", "mammor vill bevara normer", det talas också om att papporna mår bra av att få bättre kontakt med sina barn. Väldigt lite om hur reformen påverkar mammornas liv konkret.
Kampen för kvinnans jämställdhet har pågått i cirka 100 år. De framsteg som gjorts har tagit lång tid och varit svåra att uppnå. Nu går Fi ut och vill säkerställa att männens lika rättigheter måste försvaras. Det som tog generationer för kvinnor att uppnå, eller komma i närheten av, ska omedelbart expedieras för att tillgodose männens intressen. Det är patriarkatets nya strategi - att låta kvinnorna kräva männens rättigheter åt dem.
Jag har under 13 år varit förvaltningschef för två kommunala förvaltningar, som av en händelse varit ungefär lika stora, med cirka 350 medarbetare (Gymnasieförvaltningen i Mölndal och Kulturförvaltningen i Göteborg). Båda förvaltningarna hade cirka två tredjedelar kvinnliga medarbetare och andelen kvinnliga chefer var något högre. Kvinnornas löner låg mellan 500 och 1000 kronor högre än männens i genomsnitt. I båda förvaltningarna uppgav medarbetarna i enkäter att jämställdheten är god.
Hur har man då jobbat för att komma dit (arbetet påbörjades lång innan jag började)? Ja, inte genom att ge medarbetarna och deras familjer direktiv om hur man delar upp sina föräldradagar. Vi har i stället varit mycket noga med att stödja dem som vill vara hemma med sina barn och bevilja deltider för dem som så behöver. När en medarbetare kommer tillbaka från föräldraledighet har vi genomfört en ny löneförhandling för att vederbörande inte ska halka efter lönemässigt. En enkel åtgärd som borde lagstadgas.
Den som i första hand kan förändra samhällets normer på arbetsmarknaden är arbetsgivarna. Det är en politisk uppgift att skapa förutsättningarna för att arbetsgivarna kan ta detta ansvar.
Kravet på en delad föräldraförsäkring är inget annat än lättköpt politisk demagogi, en sorts symbolpolitik som inte har något med verkligheten att göra. Men om det genomförs skulle det försvåra livet för en mycket stor grupp ensamstående föräldrar (en stor majoritet av dessa är kvinnor) och för många andra människor som har en livssituation som avviker från en akademisk heteronormativ medelklasstillvaro. Redan i dag kan man dela föräldraförsäkringen. Staten behöver inte tvinga någon till det. Det finns bara en rimlig lösning på denna fråga och det är att låta den förälder som är hemma med barnet få föräldrapenningen.
Visst är det sant. Det blir ju att börja i fel ända. Det måste väl föräldrarna själva kunna bestämma. Och som sagt det missgynnar de som är ensamstående som inte har någon att dela med. Eller de som inte bor ihop som tar dagarna/betalningen utan att ta hand om barnen. Barn är inget man har ibland och lämnar bort då det passar som den här pappan verkar tro.
http://www.expressen.se/halsoliv/gunillas-liv-rasade--alla-tre-barnen-fick-diagnosen-autism/
I maj fick Oscar sina diagnoser. Sex specialister hade samlats på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att ge föräldrarna beskedet. De kunde inte förklara orsaken till diagnoserna men berättade att han befann sig på en 2,5-3-årings nivå. Oscar var sex.
Gunilla var chockad och fick bara fram en enda fråga: Kommer Oscar att kunna bo själv som vuxen?
Troligen inte, var svaret.
Till midsommar - på parets åttonde bröllopsdag - berättade Gunillas man att han var kär i en yngre kollega. Han flyttade och Gunilla blev ensam med barnen.
Senare på hösten fick även de yngre barnen sina diagnoser.
Gunilla såg varje dag som ett projekt att klara av, minns hon.
- Jag skrev listor med konkreta saker jag skulle - och kunde - klara. Som att köra en tvätt. Då blev det tydligt att livet gick framåt: att jag fungerade.
Gunilla tror också att det hjälpte henne att vara realistisk.
- Jag insåg att det var tufft och skulle fortsätta att vara tufft. Men att det kanske skulle bli annorlunda om två år eller så.
- Det synsättet har jag fortfarande. Min stora dröm är att barnen ska kunna lära sig läsa. Men det kommer inte att hända nästa år. Men kanske när de är 15-16, hoppas jag.
Men det allra viktigaste, menar Gunilla, var vissheten att hon älskade sina barn över allt på jorden.
- Jag är tacksam för att jag aldrig tappade detta fokus. Min uppgift var att fungera, älska mina barn och kämpa för dem. Att ge upp fanns inte. Och jag bestämde mig för att inte bli bitter.
Långsamt blev Gunillas omkastade tillvaro en vardag med struktur och rutiner.
- Ett viktigt steg var att våga vara ensam. I början undvek jag det.Som sagt man blir inte förälder bara för att man råkar få barn utan det är att finnas där i vått och torrt. I bra och dåliga tider. Att sätta barnen först vad det än kostar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar