För många år sedan var det väldiga diskussioner om surrogatmödraskap. En kvinna föder en annan kvinnas barn. Ibland med hennes man som pappa ibland med någon okänd.
Ibland är det gaypar som väljer en surrogatmamma, ofta i ett annat land. Det har varit tv serier om det.
Nu har dessa barn växt upp och längt ifrån alla känner sig så älskade, välkommna efterlängade som man trott.
http://www.etc.se/ledare/nu-borjar-surrogatbarnen-att-tala-ut
Många mår riktig dåligt.
Det är väl som med adoptera barn. de flesta mår nog bra men det finns de som inget gör det.
Grejen är bara att man aldrig riktigt tänkt på hur barnen de, barnen skulle reagera.
Den vuxner längtar ju så, vill ju så mycket och tanken på ett biologiskt barn är så stark att jag tror att man sätter det och sig själv först.
Man tror att det räcker med att älska att man har längtat och ville så gärna.
Det är lika osant som när man träffar en ny partner och man tror att det räcker med att man älskar varandra tillräckligt högt. Det är en massa andra saker som skall fungera också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar