Normarks flickan

Då seglar ett gamalt ärende upp. Flickan som stack hemifrån för att  hon ock brodern utsats men soc valde att tro mamman.
Patrik var en av de första som skrev om det.
http://nyhetsverket.se/nyhet/23198/Historien-om-Nordmarksbarnen

En 10-årig flicka och en 13-årig pojke polisanmäler sin mamma i maj 2005. I förhör berättarflickan och pojken om misshandel som de hävdar att de fått utstå under uppväxten.

Flickan berättar dessutom om sexuella övergrepp. I den utredning som BUP gör berättar även pojken om sexuella övergrepp från mammans sida. Hur han vaknat av att ”mamman sugit på hans snopp”. Under den här tiden har pappan ensam vårdnad men under utredningen söker mamman gemensam vårdnad och tilldelas detta.

Barnen har under flera år haft hemskoleundervisning. Det har bland annat berott på mobbning i skolan och även skolverket har riktat kritik mot barnens skola.

I slutet av 2005 läggs utredningen om sexuella övergrepp och misshandel ner. Socialtjänsten ställer då ett ultimatum till föräldrarna. De får två veckor på sig att komma överens om barnens skolsituation, annars kommer pojken och flickan placeras i familjehem.

Mamman delar socialtjänstens uppfattning och motsätter sig distansundervisning. Pappan anmäler socialchefen för jäv, då hon tidigare varit arbetskamrat med mamman under många år. Anmälan beaktas inte och socialchefen tar aktiv del i ärendet.

Ett tvångsomhändertagande förordas då föräldrarna inte kan komma överens om skolsituationen. Juni 2006 placeras Nordmarksbarnen på ett familjehem varifrån de rymmer första natten. Det beslutas då att placera barnen på en låst institution, Folåsa behandlingshem. Flickan är då 11 år och pojken 14 år.

Folåsas behandlingsplan utgår från att få barnen att försonas med sin mamma. Precis som socialtjänsten intar Folåsa uppfattningen att barnen inte talar sanning om övergreppen.

Nu är hon tillräckligt gammal för att de inte skall kunna ta henne längre. Nu går hon ut och berättar sin historia.
http://nwt.se/filipstad/article1608344.ece?service=refresh

Hon var en späd liten flicka på elva år när hon låstes in på ett statligt behandlingshem för äldre ungdomar med drog- och anpassningsproblem.

I sju år var hon omhändertagen eller på flykt undan de sociala myndigheterna i Filipstad.

Nu berättar Melinda Norberg – Nordmarksflickan – om rymningarna, livet på Folåsa-anstalten, kampen för att få bo hos pappa, rättsövergreppet, och den avslutande tre år långa flykten.

– Mitt liv har tagits ifrån mig. Jag känner ingen riktig livsglädje, säger hon.
 

Fredagskväll i juli 2006 i det lilla samhället Hjortkvarn mellan Örebro och Askersund.

En polisstyrka på mer än tio man närmar sig enfamiljshuset där Melinda Norberg uppehåller sig tillsammans med storebror Daniel och pappan.

– Jag är inne i sovrummet på andra våningen och hör ljudet från en polisradio. Pappa är också i rummet. Han tittar på mig, reser sig upp och går ut i hallen. Där möter han polisen. Sedan efter en stund kommer det två socialsekreterare från Örebro.

Melinda förstår direkt att de kommit för att hämta henne och Daniel. Sedan i slutet av april har de befunnit sig i Norge för att slippa bli omhändertagna av socialen. De senaste dagarna har de bott hos bekanta i Hjortkvarn. Nu har de planerat att resa vidare till en ny adress. Men familjen som äger huset har tipsat socialen i Filipstad om att de efterlysta Nordmarksbarnen finns i huset. Därför är där fullt med poliser.

– Jag står och gråter. Först tänker jag att vi hoppar ut från fönstret, för dom hade en pool där nere. Jag kunde landa i vattnet. Men så kollar jag ut och ser att det står poliser utposterade runt hela huset.

 

Frågan är om det är ännu en socialskandal http://anneskaner.wordpress.com/2014/07/30/folasabarnen-den-stora-rattsskandalen-i-svensk-socialhistoria/ 

Hennes historia är historien om samhället som aldrig lär sig, om socialt system där ramen inför boxen bestämmer barn och ungas livsöden. När Melina vinner sin kamp, 17 år gammal ger inte Sociala myndigheterna upp utan gör ett nytt LVU med stöd av en mamma som barnen avvisat sedan de var små. (hade det varit pappan hade jag skrivet det också). Myndigheter lyssnar inte på barnen, BO dokumenterar det i barn och unga vuxnas vittnesmål om bristen på lyhördhet. Barnminister Maria Larsson lagstiftar om barns rättigheter, lagar som kommunerna ger blanka fan i. Frågan är om de ens vet att lagarna finns.

Samhället kan aldrig ge de barn som förlorar sin barndom densamma tillbaks. Men för socialtjänsten är det ointressant vad som händer de här barnen efter 18-års alt 20-årsdagen. Deras ansvar suddas ut och andra ska ta över. Faktum är att socialtjänsten aldrig behöver tänka i formen av konsekvenser för de omhändertagna barnen som vuxna. O jag tror att de skiter i det allvarligt. Vare sig man låter barn dö i brist på ingripanden eller ingriper urskiljningslöst och oproffsigt, tror jag att man alltid gömmer sig bakom sin roll som just socialsekreterare.
 

Hoppas att någon tar på sig ärendet och hjälper henne och brodern att stämma staten och att en jury kommer att markera att man inte gör så här.