Fel fel fel

Socionomerna fortsätter att lägga ut veckans brott. https://nbvt.wordpress.com/2014/06/30/veckans-brott-klienten-passar-inte-in/ en klient som inte passar in och det slutar med att hon begår självmord.

Har man väl kommit på kant med soc så är det nästan omöjligt att få rätt.
En tidning lyfter berättelsen o mamman som förlorade sitt barn efter 3 veckor. De har fråntagits 2 år utan anledning.
http://www.op.se/allmant/jamtland/tva-ars-kamp-for-att-fa-hem-sin-son
Det tog henne två år av kamp för att få hem barnet. Men där får jag säga visar det igen vikten av att de som betyder något får finnas kvar.

Hon och sonen bodde tre månader på ett utredningshem i södra Sverige. Där sattes hon under lupp och ombads visa sonen bilder på fosterföräldrarna från familjehemmet. Där hade de skrivit ömma ord till Annas son.
 

Hur fel det än blev så har sonen fått en relation med fosterfamiljen och förstår hon inte det så är det illa. Insatser måste in för att stötta familjer både bio men även fosterfamiljer om ett barn flyttas. De måste för barnets skull klara av att fortsätta hålla kontakt, så länge banren vill.
Även när man tar barn och det finns skäl måste bio få stöd i att hantera det och göra umgängena till något bra. Nu tar man barnen och sedan blir det bara tyst. Bio skall leva med ilskan, frustrationen, känslan av misslyckande, helt ensam.

Det är barnen  som skal vara i centrum och det är deras bästa som skall väga tyngst. Ett seminarie på Almedals veckan hade rubriken Du får aldrig tillbaka ditt barn.
http://qrutrfhlse.se/du-far-aldrig-tillbaks-ditt-barn/

Kvinnor i social utsatthet diskvalificeras snabbt och enkelt, samtidigt som ytterligheten åt andra hållet pågår – barn dör för att socialtjänsten inte griper in. Barn far illa för att socialtjänsten inte ser eller tycker de behöver göra något.

I alla tider har fattiga, ensamstående mammor varit den grupp som mest utsetts som mindre bra på att ge sina barn det barnen behöver. Så har det sett ut i evinnerlighet. Fd foster- och barnhemsbarn vittnar om fattigdomen i familjen, som ett grundläggande skäl till varför fattigvården- och barnavårdsnämnden grep in. Barnen togs placerades och mamman lämnades därhän. Resultatet ser vi idag – 5 000 kanske fler fd av de här barnen har mindre bra erfarenheter av sin barndom. Vi trodde att det lärts av historien.

Inget har förändrats. I Lindköping har man via ett forskningsprojekt i samarbete med Norskst Barnevern gjort en djupintervju av 250 familjer och deras erfarenhet av socialtjänsten. En majoritet givetvis fattiga kvinnor uppger att erfarenheterna är negativa. Att deras barn placeras. Att de nekas umgänge och vettiga villkor för att på nytt godkännas som förälder.

Medelklassens barn i samma utredning handlar inte om föräldrars bristande förmåga utan om beteendeproblem, men de barnen blir i första hand föremål för öppenvård och insatser samtidigt som de bor kvar i hemmet.

FD missbrukare, missbrukare under behandling, lågavlönade kvinnor, lågutbildade är den grupp som samhället trots allt tal om annat diskriminerar utan att ge dem chansen till att vara en delaktig förälder.

Samma misstro finns också i umgänget mellan placerat barn och förälder. Mammor som inte duger enligt socialtjänsten betraktas som farliga för sina barn. Deras umgänge minimeras – skräckexempel som 1 gång i halvåret 3 timmar finns – deras umgänge bevakas. Reglerna för umgänget är så kringskurna att ingen förälder eller barn borde acceptera detta.

Följ gärna länken och läs artikeln.
Och ännu  en "kändis" berättar om sin jobbiga, trasiga barndom. http://www.expressen.se/noje/evabritt-strandberg-om-hemligheten/