Omvänd bevis börda

Hittade en som tar upp att man alltid utgår ifrån att myndigheter alltid gör rätt, trots att det är vanliga människor som jobbar där. Människor som gör fel även i domstol gör man då.
Han tar upp det i samband med personer som begär LSS stöd.
http://www.dagensjuridik.se/2014/06/domstolarna-har-litat-pa
Även där blir det på något sätt omvänd bevis börda.

Det åligger alltså personen som söker assistans att visa att denne har sådana hjälpbehov som ger rätt till assistans.

Om behovet av hjälp faktiskt inte är tillgodosett har personen rätt till insatsen enligt LSS § 7. Det är här avdraget för föräldraansvar kommer in.

Det anges både i förarbete, praxis och sedan något år tillbaka även i socialförsäkringsbalken (51 kap § 6) att det normala föräldraansvaret kan tillgodose behovet av hjälp. Myndigheterna ska i sin bedömning av ett barns rätt till assistans göra ett avdrag för de hjälpbehov som normalt sett finns hos barn.

Det är här problemen börjar. Ingen myndighet har bemödat sig med att ta fram ett underlag för denna bedömning. Det finns inte heller några riktlinjer för hur denna bedömning ska göras.

Handläggarna är således hänvisade till att på egen hand göra en bedömning av vad som får anses vara det normala behovet av hjälp. I den färska rapporten ”Vad är normalt? Föräldraansvaret i assistansersättningen” som tagits fram av ISF, konstateras det att Försäkringskassans beslut om assistans för barn inte är rättssäkra. Ingen har tagit reda på vid vilken ålder kan man förvänta sig att barn kan äta själv, klä på sig eller duscha själv.

Avsaknaden av sådant underlag innebär att bedömningarna blir subjektiva och godtyckliga.
ISF anger också att det förekommer att de intervjuade handläggarna utgår från egna eller kollegors erfarenheter av vad barn i en viss ålder klarar av, utöver den begränsade praxis som finns på området. Rätten till assistans har alltså påverkats av vilken handläggare som utreder ett behov och vilka erfarenheter denne har.

Tidigare undersökningar har dessutom visat att ungefär hälften av besluten, där föräldraansvaret varit en del av bedömningen, ändras i domstol. Vi har även gjort en egen enkel undersökning av barns normala hjälpbehov och kommit fram till att myndigheterna ofta överskattar barns normala behov av hjälp.

Tyvärr har även förvaltningsdomstolarna lagt myndigheternas godtyckliga påståenden om föräldraansvaret omfattning till grund för sina domar. Antalet processer hade kunnat minskas drastiskt om myndigheterna hade haft en ordentlig grund för sina påståenden och om förvaltningsdomstolarna hade lagt bevisbördan om föräldraansvarets omfattning på myndigheten.

Försäkringskassan har bäst förutsättningar att utreda vilka hjälpbehov barn överlag normalt sett har och det är de som framför påståendet om att föräldraansvaret tillgodoser det aktuella barnets hjälpbehov.

Bevisbördan för föräldraansvarets omfattning bör därför läggas hos myndigheten, något som ligger i linje med juridisk teori kring bevisbörda så som den framställs av professor Christian Diesen i Bevis 7. I och med detta blir de också tvungna att utreda föräldraansvarets omfattning.

På detta sätt kan rättssäkerheten öka och en avsevärd minskning av antalet processer avseende rätten till assistans kan ske. Detta i kombination med att alla beslut från de senaste åren omprövas kan rättssäkerheten förbättras avsevärt när det handlar om föräldraansvar och personlig assistans.
 

Det är mycket vad gäller lagar och regler runt myndigheter som behöver rättas till.