Vecko brev 15

Har suttit och lyssnat på ert kunskapsseminarie på nätet. Alla era inbjudna gäster bekräftade ju den bild jag ger er. Men jag saknar återigen vår röst. Familjehemmens. Vi som gör jobbet. Det är ju på oss det hänger om det lyckas eller inte.

Jag håller med My Eriksson att vi är skyldiga dessa barn utbildade kunniga erfarna människor som hanterar deras livsöden. Och Carina från Tensta som menar att familjecentraler är ett bra sätt att upptäcka behov av stöd tidigt. Att barn inte hörs som Fredrik Malmberg lyfte är ju även vad jag bekräftar gång på gång. Och vi utreds mer än någon annan yrkeskår i det här landet.

Bo Winerljungs bild var inte munter men som han sa ett omhändertagande är oftast det sista man gör då allt annat är uttömt. Men då får det inte heller gå så fel som det ibland gör nu. Men vi som familjehem behöver mer stöd för att lyckas då det gäller barnens skolgång. Visst borde vi ha en mini standard för utsatta barn men den borde vi ha för alla barn. Barn har skolplikt, de skall vara i skolan. Men inget om om att de eller vad de har rätt att lära sig. Vilka kunskapskrav de har rätt att uppnå. De nivåer som skall uppnås idag handlar bara om vilket betyg de skall få.

Jag håller med om att arbetssituationen är o mänsklig i många fall. En så enkel sak som att ändra att en utredning bara kan krävas då något nytt inträffar skulle för många skapa mer tid. Och som de själva ville bättre utbildning, mindre belastning dvs fler anställda mer pengar. Och min önskan obligatorisk närvaro på utbildningen. Jag hävdar att det borde flyttas ifrån kommunerna till statligt så att inte ekonomi och olika åsikter styr. Vi behöver få en likvärdighet i rekryterande och synsätt.

Jag håller med Kristina ifrån Vision om att vi behöver mer forskning bättre datasystem och mindre ärenden. Ärendena kommer inte att bli mindre så det innebär ju mer personal och för det behövs mer pengar. Samtidigt så frågar man inte oss som jobbar ute i verksamheten. Som sammanbrotts utredningen där frågar man handläggare inte oss familjehem. Varför frågar man inte oss och handläggarna om vad vi behöver, önskar och varför de slutar. Ifrån vision ville man även att IVO skulle kommentera personal täthet och arbetsbelastning. Men det får inte bli en ursäkt, förklaring för att man gjort ett dåligt jobb. Att man inte kunde bättre för att en massa saker.

Håkan Ceders förlag om fler boenden är bra men vad gäller utredningar så genomgår de allra flesta alldeles för många. Men vad hjälper det om vi granskas om vi sedan kan plockas bort utan någon anledning som helst. Själva är vi ett godkänt utrett familjehem med goda vitsord men som ändå får nej gång på gång på grund av en kommun som gjort fel. Vi straffas. Nu senast för en vecka sedan då vi t.o.m. skrivit kontrakt, träffat familjen och de ”godkänt” oss och det var inflytt inom tre veckor. Vi blir uppringda och man river kontraktet för att vi jobbat med Mark något som inte var en nyhet eftersom vi berättat men handläggaren hade inte lyssnat ordentligt. Vi har begärt orsaken till uppsägningen skriftligt men fortfarandet inte fått. Jag känner många sådana familjer och så är det brist på familjehem. vi har inte gjort fel och det blir ju t.o.m. åtal för de som utsatte oss och barnen men vad hjälper det? Det är ändå vi som straffas.

Varför talar man inte om lämplighet vad gäller handläggare? Jag skulle vilja att alla handläggare skall precis som psykologer gå på samtal under utbildningen för att först bearbeta det de själva gått igenom. Han talade om statlig rekrytering men vad hjälper det om villkoren för hur vi jobbar inte blir bättre? men jag tror på en regional statlig instans som rekryterar och står för familjehemmen. Då skulle vi slippa alla organisationer där kommunerna släpper både insyn och ansvar. Vi skulle få likvärdiga regler och syn, stöd och utbildning.

Ragnweig gjorde som alla ifrån riksdagen gör försvara och berättar om allt man gjort och det låter ju bra men vad gör man då kommuner, handläggare inte följer?

Vad gör man för att säkerställa att lagar följs?
Vad gör man för att säkerställa att barn slipper att flyttas?
Inget om vad man gör då något går snett då handläggare inte gör som de skall. Familjehem sägs upp.
Vad gör man då lagar inte följs?
För att synliggöra kommer fortsättningen på ett par berättelser. Vecka 5 (bifogar ifall ni vill läsa igen) har man nu kommit fram till att den ena flickan skall flyttas till ett hem i Jönköping många mil bort. Mamman vill inte, flickan vill inte och familjehemmet vill inte. Den andra flickan skal jobbas hem till en mamma i en flyktingbostad som hon delar med flera andra. Hon står inför ett utvisningsbeslut nu i höst.

Varför? JO familjehems mamman är ensamstående och man menar att placeringen är för skör. Om hon blir sjuk. Men båda hennes barn rycker in som assistenter och hon har varit själv sedan barnen placerades där för tre år sedan så det är ingen nyhet.

Så ett nytt ärende. Familjehemmet började som avlastningshem åt två pojkar. Det var fyra år. Placeringen övergår sedan att bli permanent och de två pojkarna bor där fast i tre år. De har alltså bott i samma familj i 7 år. Nu får de en ny handläggare som gör en annan bedömning. Plötsligt uppfyller familjehem inte pojkarnas behöv. De begär skriftligt att få vad dessa behov är och begär samtidigt stöd för att tillgodose dem men får nej. De får ett brev där man beskriver brister hos barnen. Pojkarna skall omplaceras. Familjen begär att soc skall informera dem vilket de lovar. De skall åka till fjällen på sportlovsresa och lovas att det skall få bli deras avslut tillsammans. De skall själv klart få finnas kvar. Familjen bestämmer sig för att om inte soc berättat innan skall de själva ändå göra det under resan. Två dagar innan de de skall åka hör soc av sig. De har ändrat sig. Pojkarna skall inte få följa med till fjällen de skall flyttas direkt. De är inte informerade ändå kommer en ny familjehems pappa och hämtar dem med omedelbar verkan. Träffat dem har de inte fått göra sedan dess. Hur pojkarna reagerade och vad de kände behöver jag nog inte beskriva. Ni kan nog tänka er själva.

Barnens bästa ser ni det?
Barnperspektivet ser ni det?
Förutsägbarhet och samarbete ser ni det? Lagar som ser till barnen ser ni dem?
Stöd för familjehemmen, ser ni den?

Tror inte att jag behöver säga mer. Men vad gör ni åt det? Fostermamman i Mark ärendet