Berättelse igår

Då gick ytterligare en berättelse iväg igår. Här kommer delar av den:

”Jag tar inga fler fosterbarn”, konstaterade en f.d. familjehemsmamma jag mötte i södra Sverige. ”Barn har jag gärna och deras föräldrar kan man väl förstå och ha överseende med, men Soc…”. Så fick jag ta del av hennes erfarenheter.

Åtta åriga ”Lina” hade haft stödfamilj sedan ett års ålder och, då modern fastnat i sitt missbruk, övergick stödfamiljen till familjehem då ”Lina” var 2,5 år. Flickan är utvecklingsförsenad, har troligtvis en autism och adhd.

Under de 5,5 år som flickan vistas i familjehemmet har två hemtagningsutredningar påbörjats, men avbrutits då modern återgått till missbruk. Under den senare gjordes även en umgängesplan. Modern krävde då att ”Lina” skulle sova över i moderns hem, trots att flickan inte träffat modern på 10 månader. Familjehemmet skulle skjuta flicka till modern, men då ”Lina” var förtvivlad, skakade och grät i bilen och till slut kräktes, vände familjen och åkte hem. Socialsekreteraren gick inte att nå.

Familjehemmet har även lagt på luren då modern varit mycket berusad då hon ringt och ville prata med dottern. Modern har då sluddrat, växlat mellan aggressivitet med svordomar och gråt med anklagelser mot familjehemmet.

I mars hade modern varit nykter i tre månader och begär hem dottern igen. Modern lever dock tillsammans med en man som inte är drogfri. Flickans handläggare kräver då att paret ska separera för att flickan ska komma hem, vilket paret arrangerar genom att mannen skriver sig på sin brors adress. När familjehemmet påtalar att separationen bara är ”på papper” till handläggaren, får de till svar att man inte ska ”misstro dem” och att ”detta bara är rykten”. En förtvivlad och uppgiven flicka flyttades hem två månader senare.

I juli fick polisen gripa in vid ett lägenhetsbråk med knivslagsmål. ”Lina” omhändertogs akut. Det beslutades att återigen placera flickan men nu i ett nytt familjehem, då hennes förra ”inte kunde samarbeta med modern”. Det gamla familjehemmet fick inte ha någon kontakt med ”Lina”, då hon annars ”skulle få svårigheter att knyta an till den nya familjen”.

Tyvärr är denna historia bara en av många och bakom varje berättelse vanvårdas ett barn/ungdom i Sverige idag på 2000-talet.

Är detta barnperspektiv? 

När ska barn få laglig rätt att bo hos sina psykologiska föräldrar?

Varför görs inga anknytningsutredningar innan barn flyttas från familjehemmen?

Hur ska lagen kunna skydda barn genom att tillsätta barnhandläggare, då denne och de andra handläggarna är närmaste arbetskollegor, och ingen av dem har en utbildning som innerfattar barns behov och utveckling?

När ska politikerna reagera på de fruktansvärt sorgliga resultat som framkommit i rapporten om sammanbrott i familjehem?

När ska familjehemsvården lyftas från kommunerna till staten, så att alla barn kan få samma chans till bra vård, oberoende av kommuners ekonomi och dess familjehemsorganisation som inte fungerar?

Vad tänker du som politiker göra i dessa frågor?
 

Det resulterade i första inbjudan till samtal redan nu i veckan.