Varför skaffar man barn?

En bra insändare med en mycket relevant fråga
http://www.bltsydostran.se/opinion/insandare_blt/varfor-vill-ni-inte-ta-vara-pa-tiden-med-era-barn(3145363).gm

Vi är pedagoger på en stor förskola i Blekinge som känner att det nu är dags att säga ifrån. Vi känner att vi som har insyn i hur det egentligen ser ut på förskolorna i dag nu måste agera. Vi läser dagligen insändare från er föräldrar om ert missnöje om hur ni får lämna era barn på förskolan och krav på mer vistelsetid på förskolan.

Vad har hänt? Varför vill ni inte ta vara på tiden tillsammans med era barn? Helt plötsligt är egentid ett ord man hör och läser om ständigt. Vem har egentid den dagen man bestämmer sig för att skaffa familj? Varför skaffar ni barn om ni inte vill vara tillsammans med dem och ta vara på den korta tid då de är små?

Man måste väl ändå begripa att skaffa barn innebär en stor förändring i livet, att man måste sätta någon annan än sig själv främst och att egentid kommer i sista hand? Vart har föräldrarnas ansvar tagit vägen? 

Ja det kan man fråga sig. för länge sedan gjorde jag praktik på en skola och jag och en kollega satt ofta och talade om hur en del föräldrar inte verkar bry sig om sina barn. Det är märkligt att man skall utbilda sig för att köra bil, för att få arbeta. Man skall ha en viss ålder för att få köpa sprit, röka och gå på krogen men barn kan vem som helst skaffa och föräldra rätten är så stark att barnen skall misskötas rätt grovt för att man skall förlora dem.
De behöver inte misskötas för att man skall undra varför en del skaffar barn.
Känner ett par som jobbar heltid, båda redan då barnet var knappt ett år. De jobbade 7-16 och sedan resväg på det. Han lämnades alltså 6-17.
De jobbade fullt för det var ju så bra om de kunde betala av mycket på huset.
På helgerna var det så mycket som skulle fixas så han var mest vad det verkade besvärlig. De kunde inte förstå att han jämt var så jobbig. Men han längtade ju bara efter att få vara med dem.
Så en bra fråga varför skaffar man barn?

Sedan ett inlägg ifrån Lisbeth pippings blogg. en dag då hon mötte en familjehemsplacerad flicka http://rokokoll.se/2013/july/vad-ar-en-familj.html

Hon heter Julia, är 12 år och bor i ett familjehem. Hon vill berätta en sak och börjar med att säga: ”Jag bor i ett familjehem och det är en konstgjord familj.”

”Varför säger du det?” frågar jag. ”När jag var liten drömde jag om att få bo i ett familjehem. Jag drömde om lakan i min säng, mat och en kram då och då. Tänk om jag fått ett eget familjehem.”

Julia tittar på mig. ”Min fröken i skolan säger att jag och min familj inte finns. Vi skulle rita ett släktträd i skolan. Rita in mamma, pappa, syskon, mormor, morfar, farmor och farfar. ’Ni får gärna rita in fler gamla släktingar om ni vet namnen på dem och när och var de är födda.’ Bilder vill fröken också att vi ska ha med.”

”Jag sitter mest och kladdar på mitt papper”, fortsätter Julia. ”När det blir rast går jag för att prata med fröken. Jag frågar henne vilken av mina familjer jag ska rita på mitt papper.

”Din riktiga familj, det förstår du väl?” Julia härmar fröken.

”Vad kände du då?” frågar jag.

Julia tittar ut genom fönstret. ”Att min familj inte finns. Jag har ju inga foton från när jag var liten. Då bodde vi mest i kappsäckar, mamma och jag. Sedan kunde vi inte bo kvar med mamma. Jag skulle behöva göra två släktträd. Ett med min mamma Eva, hon som fött mig, och ett med min mamma Anna som ger mig trygghet och kärlek.”

Jag säger att jag tycker hennes lärare borde förstå att hon naturligtvis har två familjer. Två riktiga familjer som båda är livsviktiga för henne.

Jag önskar så att Julia skulle få känna glädje och stolthet över båda sina familjer. Att ett placerat barn måste få stöd och hjälp och att ingen av deras familjer är konstgjorda.  
 

Jag skrev ju för ett tag sedan om en undersökning som visar att placerade barn ofta inte vågar säga att de är placerade eftersom det mesta som skrivs om familjehem är så negativt även om det faktiskt går bra för ca 90 % av dem.  Det är dags att vända trenden. det är dags att uppmärksamma alla dem det går bra för. det är dags att kvalitetssäkra vårt jobb och höja statusen på det.